Aftonbladet – 8 december 1865, sida 2

Beatrice lyftade upp sitt hufvud och log. Du menar väl, Gilbert4, sade hon, Soch förståndet säger mig, att det skulle vara bäst för mig att gifta mig med dig, flytta till Verville och der lefva och dö. Men du har uttalat ett ord, ?nederlag?, som vädjar till någonting på sidan om förståndet. Gilbert, du kom i en olycklig stund. Kan du veta, kan du ens ana hvilka mina känslor voro, då mr Brown omtalade för mig det förräderi, som blifvit begånget? Medan jag hörde honom, kände jag en sammanfattning af allt hvad förrådda suveräner, besegrade fältherrar och fallne statsmän känna. En sådan dödsångest hade jag aldrig erfarit förr och kan aldrig mera erfara. Jag kan icke gifta mig; jag har endast en tanke, ett hopp och en känsla qvar. Förbarma dig, förlåt mig och glöm mig!4 Farväl, Beatrice! sade Gilbert, i det han steg upp. Farväll svarade hon och reste sig äfven. De blickade på hvarandra med den sista blickens dröjande allvar. Då smälte plötsligt Beatrices hjerta. Stanna! Stanna, Gilbert! ropade hon. sStanna och förlåt mig! Jag var tokig — tokig af grämelse och sorg.4 Hon kunde knappt tala för snyftningar och tårar, ty reaktionen från hennes nya till hennes gamla jag var stark och våldsam. Gilbert lät henne sätta sig ned och satte sig bredvid henne och väntade tills hon blef lugn igen. Hon talade först. Gilbert4, sade hon sorgset, jag önskar att jag hade låtit dig gå. Jag är sjelfvisk, som binder ditt öde vid mitt. Sjelfvisk? Hur så?4 Emedan jag icke är och aldrig mera blir hvad jag har varit. Jag kände det äfven nyss, då jag höll dig qvar. Vet var icke endast Carnoosie, som kom mig att säga nej, Gilert; det var känslan af att det skulle vara vädelt och sjelfviskt att ge dig en sådan hutru, som jag nu blir, Gilbert. Jag komner till dig icke blott fattig, utan utfattig. läg måste tyst afstå från Cernöoste. Ingen