Aftonbladet – 8 december 1865, sida 2

I Framför dem reste sig doktor Gervoises simpla tegelstenshus. Trädgården stod kal ånnu, men tecken till vårens annalkande visade sig deri. Längre bort syntes en grönskande höjd, betäckt med unga träd, och lehuru den lilla klara strömmen icke var synlig, förråddes dess lopp af de bullrande qvarnhjulen. Det var en liten täck och behaglig tafla, och Beatrice log vid åsynen af sysslande barn och qvinnor. Hon log, men han suckade, ty han kom ihög Carnoosie och tänkte uppå till hvilket trängt och fattigt näste han förde denna stolta paradisfågel. Porten öppnades för dem af Babet, idel leenden och nigningar, fastän några af hennes leenden dogo bort vid åsynen af brudens bleka anlete. Och dock såg Beatrice redan litet bättre ut; Gilbert blef öfverraskad och förtjust, då han hörde henne säga: Jag är glad att vara hemma. Orden hade en ljuf klang, ehuru rösten, som yttrade dem, hade en mera trött än liflig ton. Men det var åtminstone tydligt att Beatrice icke gjorde några jemförelser mellan det närvarande och det förflutna. Hennes själ var upptagen af helt andra tankar. Hon erinrade sig de förändringar, som Gilbert förr hade bedt henne göra, och hvilka hon hade antydt, för att göra honom till nöjes; och då hon nu, stödd på hans arm, vandrade genom rummen, såg hon att allt var som hon en gång hade önskat att det skulle bli. Sjelfva pianot hade, enlighet med hennes uttalade önskan, fått n annan plats. Hon vände sig mot sin nan; han förstod hennes mening och log ch slöt henne i en lång omfamning — utrycket af denna rena kärlek, som öfverefver helsa, skönhet, sorg och tid. Beatrice satte sig ned. En mild vind örde gardinerna för det öppna fönstret. Varma solglimtar smögo sig längs det borade ekgolfvet och gälvo rummen ett gladt ch behagligt uttryck. Jag känner mig mycket lycklig?, sade