Aftonbladet – 8 december 1865, sida 2

Hon log, fattade hans arm och lät honom föra sig framåt gångstigen. Han stödde henne med omsorgsfull ömhet och Beatrice tänkte: Stackars Gilbert! han ville icke tro mig, när jag sade honom att mitt bjerta var dödt. Stackars Gilbert! han kunde så gerna ha gift sig med ett lik, som med mig. Han skall snart vara enkliog, och kort och dystert skall hans äktenskapliga lif blifva. O, hvarför kan jag ej mera ätergälda denna rika kärlek? Och vid denna tanke kunde icke Beatrice längre tiga. tGilbert4, sade hon, blickande upp ihans ansigte, det är hårdt att all din godhet mot mig skall röna en så kall gengäld. Men du vet, jag är icke mera hvad jag en gång var. Gilbert rodnade, ehuru han smålog. Han skulle icke ha varit en dödlig menniska, om ej hans hjerta hade blifvit stunget af den passiva likgiltigheten i Beatrices sätt. Ja, hon hade rätt. Aldrig hade en älskare blifvit välsignad med en så kall brud. Aldrig hade en stor och uppoffrande hängifvenhet blifvit mottagen med så. orubbligt lugn. Det är sannt, hennes bättre jag, hennes förstånd, hennes omdöme gjorde honom rättvisa; och samnt är äfven, att doktor Gervoise visste att hans bustrus sjuklighet var den stora orsaken till allt som plågade honom. Men ehuru han var för rättänkande att hysa någon ovilja, var han dock menniska och kunde icke låta bli att känna smärta. Och smärta var det, djup och bitter smärta, som kom honom att rodna vid hennes ord. Hvarföre skulle hon säga honom, att hon var kall och förändrad? Säg och kände han deticke? Det oifves olyckor, som äro lättare att ;iära än att höra omtalas. Pratt, sade han och försökte att hvarken åtsa om hennes anmärkning eller sin egen känsla dervid, du är icke kall, Beatrice: lessutom kan du icke veta huru öm du kan I jli eroidt mig ännu. Men se nu äro vi hemmas?