Um utvidZsning al qvirRans Fattikltiele Motion, ingifven i bondeståndet af C.J. Svensn. I . I Vid de tvenne föregående riksdagarne har jaglt väckt förslag om utvidgande af qvinnans med-. borgerliga rättigheter, om frigörande ux denll tvangströja. hvari trångbröstade fördomar hållit henne bunden, så att hon måtte blifva i tillfälle att, ärhgt och sedligt samt i öfverensstämmelse med sin natur, förtjena sitt ekonomiska oberoende. Vid 1859 60 årens riksdag erkändes förslagets grundsanningar, men först vid sistlidne riksdag medgäfvo rikets ständer dess tillämpande, med anmälan till K. M:t att de för sin del ansågo tidpunkten vara inne att utvidga qvinnans rätt till anställning i det allmännas tjenst och att rikets ständer hade sig bekant, det qvinnor i andra länder med fördel användas vid telegrafanstalter, postexpeditioner m. fl. dylika inrättningar, samt anhöllo underdånigst det K. M:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom tillfälle bereddes qvinna att erhålla anställning i sådan tjenstebefattning, som kunde för henne vara passande, och till hvars skötande hon visade sig ega erforderliga kunskaper och skicklighet. Denna utgång medförde belåtenhet hos alla dem, som intresserade sig för frågan, och man väntade blott på regeringens bifall; detta kom, men af den beskaflenhet, att man ovilkorligen frågade sig, om detta icke snarare kunde betraktas som en undanflygt än som ett öppet svar. Med afseende på anställning för qvinnor vid telegrafverket hade K. M:t, i sammanhang med en utal mil Elfrida Andree ingifven skrift, deri hon förnyat en förut afslagen ansökning om rät: tighet till anställning vid detta verk, jemväl tagit under prötning rikets ständers ofvanbemälda framställning, men, på grund af de skäl och omständigheter, hvilka telegrafstyrelsen uti ntlåtande af den 15 Oktober 1860, med anledning af då väckt fraga om qvinnas anställande vid lt eiektriska telegrafverket, anfört och i då ingit-la ven skrifvelse ytterligare utvecklat, icke funnit skäl frångå den af K. M:t biträdda mening, att en dylik anställning af qvinnor icke vore i all-l? mänlet härstädes lämplig, eller med telegraf-l:! verkets sanna fördel öfverensstämmande, men enär särskilda förhållanden någon gång torde förekomma, då undantag från nämnde regel skulle kunna utan olägenhet medgifvas, såsom : t. ex., ifall hustru eller syster till telegraftjensteman anställes vid station; der mannen eller bror dren vore tjenstgörande och der således någon svårighet för besörjandet af de utom stationen företallande tjenstegöromålen icke torde förefinnas, fann K. M:t, för att under dylika förhällanden icke göra en qvinnas anställande omöjligt. skäligt förklara telegrafstyrelsen oförhindrad att, efter pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall och med de vilkor rörande tjenstgöringsskyldighet och aflöning, hvilka kunde vara nödiga och lämpliga, i telegratverkets tjenst till bestridande af assistentsbefattning antaga jemväl qvinna. hvilken behörigen styrkt sig ega härtill ertorderliga kunskaper och skicklighet. I sammanhang härmea hade K. M:t latt sig föredragas generalpoststyrelsens aigifna utlatande ötver rikets ständers oivanberörda tramställning, såvidt densamma afsäge qvinnans anställande vid postverket; och churu K. M:t delade den at generalpoststyrelsen yttrade åsigt, att vid all männa befattningars tillsättande icke särskildt borde afses beredande af medel till förvärt åt en eller annan samhällsklass, som företrädesvis kunde anses vara i behot derat, utan att huf vudsyftet härvid alltid mäste vara, att hvarje betattning. tör hvilken afloning utgår af stalsniedel. må uppdragas ät den person, som till dess bestridande kunde anses mest skicklig och möjligen genom föregående tjenstgöring gjort sig al befordran förtient; så och då K. M:t emelleriid ansäge, att, utan trängaende af denna grundsats. befauningen att vara poststationsföreständare skulle. under vissa omständigheter, kunnas med fördel anförtros äfven ät qvinnor; hade K. M:t, i öfverensstämmelse med hvad generalpoststyrelsen föreslagit, törklarat, det nägot hinder icke mötte au tll bestridande af poststationsföreståndarebefattning dädanefter antaga äfven qvinna, sävida hon är myndig och till nämnda befattning lämplig. Det var således endast i telegrafoch postverkens tjenst. som qyvinnan skulle kunna få anställning. och denna i den mest underordnade egenskap, alldenstnnd det kan sycas, som om fjerde klassens telegrafstationer och poststationsanstalterna tillkommit endast för att då för tilltället komma ifrån rikets ständers beslut. Men qvinnas anställning i det allmännas tjenst är icke härigenom medgitfven så, som jag föreställer mig att rikets ständer beslutit i afseende pa berörda begge verk; och hvad beträftar de flera dylika inrättningar, hvarom i betänkandet förmäles, så har dervidlag alldeles ingenting blifvit vidgjordt; exempelvis jernvägstrafikstyrelsen, inom hvilken jag föreställt mig att qvinnan vore sär deles användbar till biljettlörsäljare, om ej till annat. I fråga om telegrafverket, så vet jag, att en motvilja bland de styrande derstädes länge egt rum mot qvinnors anställande, om än hela nationen vant af bättre tankar. Denna motvilja var förklarlig under den tid, verket ännu var gin barndom och då de styrande viljorna der! inom knappast sjelfva voro förtrogna med detal jerna at goromalen ; men jag hade hoppats etbättre af deras eiterträdare. Att detta varit eti misstag vill man måhända skylla på de förhålt landen att militärer eller militäriskt bildade per soner stå i spetsen för styrelsen. Illa om detta vore anledningen. Jag hade likväl förreställt mig, att ett civilt enibetsverk icke borde ha nå gon militärisk anstrykning, ty detta måste o korligen mera skada än gagna det allmänna. Skulle man ännu fortfara att icke vilja taga exempel från andra länder, så medger jag visserligen att sädant är förenligt med de prohibitiv iendenser, som från vissa båll velat göra sig gällande; man vill icke införa andra åsigter, än dem man sjelt eger, de må vara än aldrig så goda och Lepröfvade. Men, än en gång, är så daut förenligt med billighet och rättvisa? Då nnder törra riksdagen upplystes, att Sverge I öiver 280.000 jlera qvinnor än männer i mogen ålder. och öklenskapet, som skulle vara qvinnans af törsynen henne anvisade verkningskrets, omöjJigen kan komma alla dessa till del, så förefaller det för den prosaiske betrakiaren, som att dessa utom äktenskapet stående qvinnor vore den simhädlsklass, hvarat man icke särskildt borde bereda medel till försörf. Utgör då den svenska qvinnan, eiter rättare, utgbra vara qvinnor en särskild samhällsklass, och, i sä sail, hvilken? Det är sannerligen kinkigt att söka rätt på sva 2et till denna fråga. Detta oaktadt kan Jag icke underlätta aterkomma till några exempel från vårt eget trend och trån andra länder, hvilka jag hopas skola bevisa sanningen af de åsigter jag veat framhålla. I London skötes den inrikes telegraferingen an uteslutande at gvinnor; till postexpedirbetattningarne användas de ock i ganska vidströckt omtatting, och expeditionen går icke sämre för det. snarare bättre. Förötrigt har det kon servativa England gått så långt i medgifvande al qvinnans rättigheter, att helt nylige 2:ne flickor erhållit medicive doktorsgraden. i Amerika, der qvinnans värde torde vunnit sitt fullkomligaste erkännande. kunna de gvinliga läkarnes antal, som afiagt behörig exuinen, väl snart kunna räknas i tusental. I Frankrike. Tyskland, Jå till och med i Ry börja avinnorna få lika berättiganden till lämpliga anställningar som man nen. sa ock i Norge, Danmark och F nland. Och inom vårt eget land, der motstandet är som ihärdigast. hur erfar man icke att fruntimren till egna sig vetande och vid med dem anställda examina med heder genomgå prolyen, samt, der de vinna anställning inom det enskilda eller a 1