fana, och äfven på tal Men med det k. representationsförslagets framträdande förändrades förhållandet. Det är ej reform, ej en organisk utveckling af det bestående, ej ingjutning af det gamla i nya former. Det vill skapa ett nytt Sverge, en ny representation, en ny konung! Deri låge dock visserligen ej ett tillräckligt skäl att förkasta detsamma, såvida förtjensterna i den nya skapelsen öfvervägde bristerna. Men detta vore ej förhållandet. Den granskning af förslaget, genom hvilken hr grefven ville ädagalägga detta, började han med framhållande af de Erliga riksdagarnes betydelse, som vore långt mera ingripande än en förändring i arbetssättet. Exc. De Geer hade till statsrådsprotokollet yttrat, att önskvärdheten af urliga riksdagar vore inom representationen så allmänt erkänd, att något skäl derför ej behöfde anföras. Men huru hade väl representationen gifvit sina tankar i detta ämne tillkänna? Jo, derigenom att den förkastat förslaget derom! Vore det på det sättet som folkets önskningar framställdes inför tronen, så förklaras tillräckligt det kongl. representationsförslagets tillkomst. Man sade, att konungen vunnit en tillökning i. makt genom rättigheten att upplösa riksdagen. Men hvad vore väl detta vapen värdt i konungens hand. Det hade mycket tycke al ett gevär som stöter. Det är mycket ovisst om nägon fiende faller för den utslungäde projektilen, men det är fullkomligt säkert; att den, som aflossat skottet, erhåller en stöt! Tal. ville, då han granskade förslåget, ej fästa sig vid mindre brister, som kunna efterhand Minjelpas utan blott vid hufvudprinciperna. Han tog sålunda främst i betraktahde första kammarens: sammansättning. Det hade till försvar för de ännu så okända landstingen, från hvilka: denna kammare skall utgå, blifvit taladt om deras laglydnad,. såsom exempel hvarpå anförts att blott få af dem öfverskridit sin befogenhet och att, då de erhållit en varning i detta hänseende, de ställt sig densamma till efterrättelse. År dock ställningen här i landet nu sådan, att lagarnes jefterlefnad och ett uteblifvet trots skall räknas såsom en förtjenst? Det hade vidare sagts, att landstingen ej gifvit tillkänna någon öfverdrifven sparsamhet, och säsom exempel derpå hade anförts, att ett landsting voterat 12.000 rdr till folkskolan. . Detta anslag vore dock beviljadt för ett ändamål, som lag inom omfånget för landstingets närmare kännedom, och det utgjorde ingalunda bevis på att det skulle vara sinnadt att tillsläppa medel för ändamål, hvilka, för att till sin betydelse uppfattas fordrade större seger. Ytterligare hade man sagt, att de af landstingen hittills förrättade val varit goda. Men dessa val vore blott utseendet af vice ordförande och. dervid gjorde sig helt andra skäl gällande än vid riksdagsmannaval. En person kunde t. ex. blifva vald till ordförande. .derför att man ville göra sig af med en besvärlig talare. Det hade påståtts, att adeln ej skulle kunna utgöra någon lämplig valkorporation för utseende af första kammaren. Dervid hade påpekats att adelns jordegendom under en viss tidrymd minskats med så och så många millioner rdrs värde. Men man borde också ha visat, dels att den återstående förmögenheten ej i alla fall vore tillräcklig,dels huruvida ieke förmögenhet också samtidigt på andra vägar tillflutit adeln, såsom genom arf, giften, genom förmögna personers upphöjande 1 adligt stånd o. s. v. Detta hade man underlåtit. Vidare hade påståtts, att adeln icke vore i besittning af för ändamålet erforderderlig intelligens, och man hade såsom bevis anfört, att sa få af adeln toge högre lärdoms grader. Detta vore dock helt naturligt, då adeln utgör en så ringa. procent af folkmängden ;-men huru visar sig förhållandet om. det betraktas re-. lativt till adelns numerär? Denna beräkning hade man icke funnit för godt att utföra. Detta mätningssätt håller för öfrigt icke profvet. Finnes då ingen annan intelligens än den-som ådagalägges genom lärdomsprof? Finnes det ingen intelligens inom armån, inom flottan? Ja, fullföljde tal., jag behöflver ej gå utom detta rum för att söka bevisen derpå, och jag behöfver icke söka det bland eder, I gamle, som grånat i det allmännas tjenst. Jag vänder mig till dessa unga män, som: skyndat hit i hundradetal, emedan de hört att fäderneslandet var i lara. Jag vet icke, om I egen förmögenhet; jag frågar eder icke om I hafven ett examensdiplom på fickan, men hvad je vet, det är att I egen fosterlandskärlek, och skolen snart visa det! (Lifligt, nästan stormande bifall.) Talarens nästa påstäende var, att pensionstagare icke skulle vara valbara till första kammaren, emedan pension icke kunde kallas inkomst af arbete. Ingen kunde dock, vare sig genom insigter, erfarenhet och sjelfständighet vara bättre egnad till representantkallets utöfning än en f. d. högre embetsman. Man tycktes dock icke heller önska sådana representänter. Om man gjort regeringen beroende af kamrarne, så var man å andra sidan icke kär i oberoende inom kamrarne. Med afseende å grunderna för valrätten till andra. kammaren instämde grefven hufvudsaklifen med frih. Klinckowström. Han fästade sig ock isynnerhetvid de många af landsbygdens invånare, som skulle förlora sin valrätt som de ej förverkat och förmälde att deras antal ensamt i en provins, Dalarne, stege till. 2700. Sådant vore en orättvisa och komme såsom sådan nog att straffa sig... Man hade invändt att de finge en ersättning i rättigheten att-deltaga-i kommunalvalen, som låge till grund. för landstingsvalen och sålunda medelbart för valen till första kammaren. Men hvad de dock i alla händelser förlorade, var rtättigheten attblifva wvalda!) detta vore en orättvisa, och ehuru tal. visserligen ej befarade någon vådlig påtryckning från de uteslutnes sida — ty man gör icke så lätt revolution semot bondeståndet — ville han dock icke begå någon orättvisa: Härefter öfvergick tal. till de ofta upprepade invändningarne deremot att kamrarne skulle blifva till sitt verkliga väsende fullkomligt lika; att bondeståndet skulle kunna uteslutande tillvälla sig makten vid tillsättningen af landstinsen och blifva herrskande i den öfre kammaren ika väl som i den nedre. Makten som skulle sålunda kunna falla i händerna på en enda klass. Pal. vore dock motståndare till despotismen, vare sig hos en person eller en klass. Saken njelpes ej derigenom, att den ifrågavarande klassen är den talrikaste, och ej derigenom att den Då samma gång vore den mest upplysta, hyilket sista dock här ej är förhållandet. FEtt sålant förhållande måste alltid leda till majoritetsförtryck. Folket är fritt blott då det går försonlighetens väg. Och detta kan blott ske derigenom, att äfven minoriteten får göra sin röst hörd, om den är bildningens och fosterlandskärlekens. Härefter öfvergick talaren till konungamaktens ställning. Det hetydde i detta afseende inenting att ej lagen blifvit förändrad. Sådant öchin, rade: ej att sakförhållandet -blefve det. Såsom exempel härpå anförde talaren att stadgandet om kohungens rätt att upphöja i adeligt stånd visserligen qvarstode orubbad, men om konungen nu utöfvar denna makt, förlänar han derigenom den utnämnde rätt att höja sin röst . landets: angelägenheter, men enligt den nya författningen innefattade utmaningen ingenting annat, än ett berättigande att deltaga i valet af — en revisor af riddarhusets räkenskaper !) Konungamaktens styrka betingas deraf, att stånden representera olika samhällsintressen, til) följd hvaraf dess framställningar alltid finna un. ) Man torde erinra sig att hr grefven talar Om den valbarhet, som beröfvas jordegarne, hvilkas egendom ej uppgår till 1000 rdrs taxeringsvärde! Ref:s anm.