Man har vidt och bredt ordat om konungamaktens försvagande såsom en följd af anta gandet till lag af det hvilandejförslaget. Utan förmätenhet vågar jag tro mig ega fullt ut lika mycken politisk både erfarenhet och insigt som de yngre talare, hvilka fört detta språk, hvarföre min mening torde gälla åtminstone lika mycket som deras; och min mening är den, att konungamakten genom det hvilande förslaget blifver betydligt starkare än under nuvarande representationssätt. Tider hafva funnits under vår ståndsrepresentation, då ständerna voro de allena regerande och då konungen, som icke ens fick tillsätta sina egna rådgifvare, kunde af dem öfverröstas. Det var den s. k. frihetstiden. Den borde tjena till ett varnande exempel på beskaffenheten af det slags skydd och det stöd, som en representation i stånd och klasser i sjelfva verket förlänar konungamakten, En annan tid fanns, som säkert många af oss minnas, — det är ej längre sedan tän 1840 års riksdag — då det icke var möjligt för konungamakten att vinna bifall till nägon enda proposition af politisk vigt; och en sådan tid kan snart åter inträda, om man lyckas organisera den splittring mellan stånden, som det hvilande förslagets motståndare, medvetet eller omedvetet, förbereda. Jag frågar hvilket som då blefve mest försvagande för konungamakten? Under den regim deremot som det hvilande förslaget införer, måste ovilkorligen en verklig majoritet inom representationen komma att bestämma besluten, och dessa sålunda blifva beroende, icke, såsom nu, af de särskilda ståndens ställning till hvarandra, utan af folkets och dess ombuds förtroende till konungen och hans regering. Och, mina herrar, detta förtroende är det enda som gör den konstitutionella konungamakten stark! Jag skulle velat gå ännu längre. Jag skulle önskat, att det hvilande förslaget öfverlemnat åt konungens ministrar att här, likasom i andra konstitutionella länder, på sitt ansvar hos kamrarne framlägga de resp. förslagen, så att konungen aldrig blottställdes för ett afslag till en af honom gjord proposition, utan städse behöl!e sista ordet. Derigenom vore en konstitutiorel konung, i min tanke, mest betryggad; derigenom kunde han, såsom sig bör, stå öfver partierna. Så går det till t, ex. 1 England och Belgien, och ingenstädes torde konungamakten vära mera tryggad eller utgöra ett högre föremål för folkets virdnad och tillgifvenhet. Men jag öfvergår till de frågor, hvartill, då jag i går anmälde mig, jag ämnat inskränka mitt anförande. I Då motståndarne till förslaget inom adeln medgifva: 1:o att den nuvarande ståndsindelningen bör upphöra ; tipsa 2:0 att sjelfskrifvenheten inom representationen bör upphöra; a 3:0 att den nya representationen bör grundas på den samfälda valprincipen ; 4:0-att den nya representationen bör utgöras af två kammåre, så frågas om man icke derigenom obetingadt medgifvet behofvet och nödvändigheten af den nuvarande röpresentationens upplösning. FF Om nu detta väsentliga är medgifvet, återsiår tvisten om bildandet afde nya kamrarne; men då i-detta hänseende i afseende å den andra eller nedre kammaren två meningar å motsidan förnummits, nemligen dem ena, att denna kammare bör vara byggd på et bredare demmokratisk. basis, samt den andra, att man är nöjd med organisationen af samma kammare, sådan den nu är föreslagen, så frågar jag till hvilkendera meningen skall mn väl då sätta tro? När fördenskull motpartiet idkeligen upprepar, att i följd af valrättens inskränkning genom census, det hvilande försladet hotar medatt i en framtid framkalla demokratiska vådor, samt, för ått förekomma dessa, vill borttåga all census samt allas. k. streck eller fördämningar mot den demokratiska strömmens öfversvämningar, månne icke just af det förmenta botemedlet mot demokratien följer, att man redan i samtiden måste framkalla de förmenta vådorna? och kan detta verkligen vara allvarligt menadt? V. Då män i den första eller öfre kammaren vill bilda en motståndskraft till den andra, är det då icke vida mera sannolikt, att en sådan mötståndskraft åstadkommes derigenom, att de män, som ega folkets förtroende i de kommunala angelägenheterna, hvilka närmast beröra folkets intressen, skulle utse medlemmar. i den kammare, som är ämnad att utgöra det konservativa, eller dessa intressen skyddande, elementet, än derigehom, att den öfrekammaren sammansättes: af olikartade stånd eller klasser eller s. k. gruppe: ringar, Kvilkå lätt -sinsemelkan kuntia Pga stridiga intressen och åsigter och följakthgen uti sjelfvå sia organisation gömma fröet till splittring, just inom den kämmare, som skulle bilda den sammanhållande kraften. Och kan icke då den sista villan blifva värre än den första? Kan någon inbilla sig, att sedan ett af konungen och dess regering framlagdt, af de två fotkvalda stånden nära enhälligt godkändt och af ett omisskänneligt allmänt tänkesätt öfver hela landet med värma omfattadt förslag bliffit genom en fåtalig fraktion inom ridderskapet uch adeln förkastadt, ett nytt förslag, .uppgjordt af just denna fåtaliga fraktion, skulle lyckas eröfra iandets sympatier och förena de stridiga meningarne samt sålunda vid en blifvande riksdag icke blott antagas af alla fyra riksstånden, utan derefter vinna konungens och hans regerings bifall? Vi fråga om sådant är sannolikt eller ens. tänkbart? VIL Hvad kan således afsigten vara med framläggandet af ett nytt förslag? Eller är det icke ursäktligt om folket deri icke ser någon annan afsigt, än den att undanskjuta det nu hvilande förslaget? vi Om åter motpartiet icke vill något annat än vissa modifikationer i det kongl. förslaget, måtine det då icke måste vara vida lättare. att ernå detta mål om man nu fogar sig efter konungens och folkets önskningar samt derigenom förvärfvar deras aktning och förtroende, än genom att förkasta förslaget, utsätta sig för konungens och fölkets missnöje och Harm, såsom underlag inom opinionen för det förslag. man har in petto? VIL : Och om man verkligen skulle befara några vådliga följder af det nå föreliggande förslaget och fördenskull är tveksam att antaga detsamma, månne icke ansvaret för dessa följder i sådant fall drabba konung, regering och. folk i omätligt större grad än den enskilde representanten, som fogat sig efter det allmänna tänkeoNstat DD