RIKSDAGEN. Debatten i representationsfrågan. PLENUM DEN 5 DECEMBER. Ridderskapet och Adeln. Hr W. F. Dalman. Jag ämnar icke uppehålla högl. ridderskapet och adeln med någon vidlyftig deduktion af det hvilande representationsförslagets förtjenster eller upptagande af de deremot framställda anmärkningar. Härom är redan tillräckligt ordadt. Förslaget blir i allt fall sådant det är, hvarken bättre eller sämre. Det är med ett ord en fait accompli, hvaröfver vi ha att rösta med ja elier nej. Frågan stär således nu på afgörandets punkt. Det är ur denna synpunkt jag vill taga mig friheten framställa några frågor. Men dessförinnan kan jag likväl icke afhålla mig från att ricochettera några zttranden i gårdagens plenum. En talare, gret:e Gösta Posse, har bland annat sagt, att svenikå folket vore genomträngdt af öfvertygelsen om representationsreformens nödvändighet, men: på samma gång har han djerft förnekat, att samma folk vore genomträngdt af öfvertygelsen om nödvändigheten att antaga det nu vilande förslaget. Det vore likväl intressant att veta, hvarifrån grefven hemtat vissheten derom, att svenska folket önskade en representationsreform, om icke just ifrån den enhälliga mening, som öfver hela landet låtit höra af sig för aähtagandet af det nu hvilande förslaget. Eller inbillar sig grefven att svenska folket skulle vara genomträngdt af en apostolisk tro på förträffligheten af detrepresentationsförslag, hvilket, — för att begagna en annan talares uttryck, — blifvit hoptrockladt på Hötel Phoenix, och hvilket ännu knappt lärer vara kändt af dess egna anhängare, men att deremot svenska folket, på grefvens autoritet, skulle vilja blindt förkasta det representationsförslag, som blifvit af konungen framlagdt, för hvilket hela landet omisskänneligt uttryckt sina sympatier och som redan blifvit af bondeståndet med acklamation och af borgareståndet på fem röster när bifallet. Det är i sanning en egen logik!! Grefven har vidare sagt, att borgareoch bondestånden utan tvifvel vore sämmansatte af landets klokaste män?, hvilka följaktligen icke skulle förkasta ett förslag, som vore bättre än det hvarom nu öfverlägges. Men hur beskaffadt detta förslag är, derom har man noga aktat sig att lemna borgareoch bondestånden någon kännedom, och numera tyckes det verkligen vara för sent. År Men om det hemlighållna förslaget blir Sådant, hvartill hufvudgrunderna blifvit antydda under ridderskapet och adelns enskilda ötverläggningar, är jag fult förvissad om att det skulle blifva förkastadt af hvarje klok? fosterlandsvän inom både bondeoch borgarestånden, ja, jag vågar tillägga af hvarje klok man inom presieståndet och ridderskaptt och adeln, som icke vill begagna förespeglingen af ett sådant förslag, endast såsom ett medel att tillintetgöra det nu föreliggande. Och med handen på hjertat vågar jag, om än d mindre emphase än grefve Posse, ttra den öfv tygelsen, att detta förslag är och blir ett dödfödt foster. Det har blifvit sagdt, ätt man ike borde bygga ett förslag på förhoppningarne? om dess välgörande resultater, utan på bevist: fakta; men i samma andetag vill man att v skola förkasta ett förslag endast i förhoppning? att vi från våra motståndare få ett bättre förslag, som vi ännu icke känner! ! Jag vill icke här begagna det ord, som passar för att karakterisera ett sådant anspråk. Man har vidare sagt, att om, för den sorgliga händelsen, att det nu hvilande förslaget blifver genom några få röster af ridderskapet och adeln förkastadt, konungen omedelbart skulle framlägga enahanda förslag, sådant vore nära nog en revolutionär åtgärd?, Konungen mätte likväl hafva samma rätt som hvarje enskild riksdagsman, att nemligen riksdag efter riksdag förnya samma förslag ända till dess det går igenom. Jag har sjelf såsom representant i min ringa mån fyra till fem riksdagar efter hvarandra djerfts motionera t. ex, testamentsfriheten, bördsrättens afskaffande, o. s. v., till dess jag haft tillfredsställelsen att se dessa förslag slutligen antagna. Och många afridderskapet och adelns samt öfrige ståndsledamöter hatva gjort sammaledes. Skulle det då vara konungen eller hans mimstrar förment att, med stöd af åtminstone tvenne riksstånds bifall och aflandets högt uttalade fordringar förnya ett förslag, som konungen ansåg lända till fosterlandets gagn? Eller kanske skulle H. M. låta afskräcka sigaf en fåtalig majoritet Hos ridderskåpet och adeln och anse denna oöfvervinnelig. Detta häntyder i sanning på tider, då ridderskapet och adeln ansåg sig vara det enda bestämmande ständet ; men dessa tider finnas lyckligtvis numera icke, och jag hoppas de aldrig mer skola återkomma,