son; men han läste i hennes ansigte, oc ehuru han förlät henne, kände han sit hjerta genomborras af ett smärtsamt stygi vid hennes orättvisa tanke. ?Beatrice?, sade han vänligt, ty han känd huru ömtålig hon var och huru ömt hol måste behandlas, ?var fördragsam med mig om jag, en opartisk betraktare, icke kan s saken med dina ögon. Orättvisa anser ja; visserligen de medel, som, genom att gifv: dig Carnoosie, nu hafva beredt din ruin men detta ger ökad styrka åt det faktum att mr Antony Gervoises sak är stark oci din svag.? ?Ja, så tror du, men icke jag?, svarade Beatrice bittert. Gilbert suckade djupt. Lifvet är kort?, envisades han, ocl lagskipningen är mycket långsam i Eng. land; vill du öda bort en half lifstid på så plågsamma bestyr för möjligheten — ty säkerhet finnes ej — af framgång?? Låt oss icke tala mera om detta ämne?, svarade Beatrice i afgörande ton. Tala litet om dig sjelf, Gilbert. Hur har det gått för dig? Ar du gift och lycklig? Jag är ieke gift?, svarade han lika lugnt som hon frågade, och det har gått mig såsom det vanligen går män i min ställning, hvarken illa eller väl.? Beatrice teg och blickade förläget in i elden. Hon kände sig illa till mods med Gilbert och visste icke huru hon skulle dölja denna känsla. Hon anade föga huru klart hon visade den för hans genomträngande blick. ?Beatrice?, sade han efter en kort tystnad, minns du vår sista skilsmessa?? Beatrice blef likblek. De minnen, mot hvilka hon hade kämpat allt ifrån det hon nträdde i detta rum, störtade öfver henne. Mindes hon den? — mindes hon ungdom och kärlek, och förtviflan och sällhet, allt vå samma gång? O, hvilken fråga! Käreken var visserligen död, men icke minnet tf kärleken, icke bitterheten af motsatsen mellan det närvarande och det förflutnu.