Nästan alla dörrarne till de stora gamla rummen stodo öppna, och i den rådande tystnaden hörde Beatrice tydligt en mans steg uppför trappan. Hvem kunde det vara! Icke John. Mr Brown? Hvarföre kom han tillbaka? Stegen stannade i korridoren. Beatrice reste sig upp med nervös häftighet och stod stirrande mot dörren; den yttersta öppnades långsamt, och en man visade sig på tröskeln. ?Miss Gordon?, sade han tveksamt. Jag är miss Gordon?, svarade Beatrice, och fattande ljuset gick hon honom till mötes. Hon stannade efter att ha tagit några få steg. Det var Gilbert eom stod framför henne! Det gafs en tid, då den plötsliga åsynen af honom skulle ha drifvit blodet i vild fart till Beatrices bjerta. Nu kändes detta hjerta dödt och kallt inom henne, och hon kunde knappt få fram några få ord för att välkomna honom. Men Gilbert syntes mera slagen af hennes förändrade utseende än af hennes förändrade sätt. ?Var god och sitt ned?, sade Beatrice, sjunkande trött ned i sin stol och pekande på den, som mr Brown hade lemnat tom. Tyst satte sig Gilbert, och tyst betraktade han henne, sökande efter det ansigte, som han hade älskat så ömt i fordna dager. Ack! han borde icke ha uppsökt henne, om han varit klok; denna bleka, vissnade och härjade flicka var icke den der andra flickan med de strålande ögonen, klar som en vårmorgon, och hvars blomstrande anlete hade så länge upptagit hans sofvande och vakande drömmar. Hon var icke denna ömma Beatrice, som han så ofta hade tryckt till sitt hjerta, och som hade skänkt honom en så eldig och trofast kärlek. Det varicke hon, eller, om det var hon, ve då öfver de förvandlingar, som lifvet kan åstadkomma! Och, o Beatrice! du skulle aldrig ha återsett honom — aldrig! Du borde ha lemnat honom åtminstone en bild af lif och kärlek att öfverletyva din ungdoms skeppsbrott. Så tänkte hon, då hon såg huru han betrak