TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET. Med dessa tankarlemnade henne mr Brown, och Beatrice lyssnade till hans långsamma steg utför trappan. Ett slags dvala hade följt på hennes förtrytelse och gjorde henne svag, maktlös och viljelös. Pet föreföll otroligt, att hon skulle ha vaknat på morgonen såsom egarinna till Carnoosie och vara röfvad och plundrad före qvällen. Hon betraktade vaxljuset, som brann på hennes bord, kämpande med det matta dagsljuset, och hon undrade hvad klockan kunde vara. Knappt fem, sade henne uret. Knappt fem, och allt var förbi, och Carnoosie var utlemnadt till hennes fiender. Var det — kunde det vera sannt? Det finns någonting så handgripligt i hugs och jord, att det verkligen är svårt att fatta, huru några få ord eller ett penndrag kunna beröfva oss ettdera eiler begge. Beatrice kunde icke tro det, och dock stal sig någonting in i hennes hjerta — ett svagt medvetande — att det var så; att hon hade blifvit förrådd, slagen, kufvad; att motstånd var gagnlöst och att tiden derför var förbi, — en dyster tro på hennes egen ruin och oförmåga. ?Men nej, det kan icke vara så! sade hon halfbögt, och hon darrade då hon lutade sig fram emot elden, alldeles i gamle mr Carnoosies fordna ställning. Ack, om detta gamla rum kunde ha talat, hvad skulle Beatrice ha tänkt om de medel, som hade gjort henne till egarinna af Carnoosie och af detta gamla hus, der hon satt rufvande öfver sitt ödes bitterhet? Bittert i sanning, ty hvad skulle det nu bli af henne? Förlikningens förödmjukelse ville hon icke underkasta sig, — bättre tiggarstafven än ett uppehälle, köpt till så högt pris. Hvad skulle hon då göra? Om mr Brown, åt hvilken hon förtrou sig, hade öfvergifvit henne, hvilken jurist skulle väl då vilja itaga sig hennes sak, och åt hvilken skulle bon kunna anförtro den? ?Gud hjelpe mig I? tänkte Beatrice i sitt hjertas bitterhet, ty till menniskor har jag intet förtroende.?