et bifall? Enligt frih. Gripenstedts åsigt skulle st motsatsen vara mest olörväntad och kunna etraktas såsom brist på verkligt allvar. Tal. kunde icke föreställa sig att bakom mottändarnes ord ligger någonting annat än det som säges, och att afsigten skulle vara icke att istadkomma förändringar i förslaget, utan blott utt bibehålla sig i den nuvarande ställningen. Men ran hemställde huruvida dock icke motståndet I någon del kunde härröra deraf att man omedtet erfor en känsla af tyngd, af bekymmer vid nken på att uppgifva en ställning som blifvit kär. om ej så mycket för en sjelf, så tör efterxommandes skull. Minst af alla vore tal. den som kunde misskänna vigten afridderskapet och idelns rätt att på sätt nu kan ske, gagna det vilmänna genom deltaganve i vården af dess anzelägenheter, och tal. fann lätt att offret ur känslans synpunkt kunde förefalla tungt. Men han hemställde om ej andra vägar än denna funnes till framgång och ära. Exempelvis ville han erinra att bland dem som innehatva det högsta förtroendet i samhället, nemligen att omgifva konungen i hans råd, finnes icke mer än en som på den parlamentariska vägen gjort sin bana, utan hade de uppnått sin höga plats genom i andra samhällsställningar ådagalagd förtjenst och skicklighet. Man kunde derföre tryggt låta den tanken fara att sjelfskrifvenhetens uppgitvande innefattade nägon uppotiring. Duglighet och icklighet skulle under alla omständigheter göra g gällande, och kunde våra barn icke på denna ig vinna framgång, så kunde väl fadershjertat sucka, men då böra de lemna rum för andra mera förtjenta. Det vore ej allom gifvet att förvärtva ett stort namm i det allmänna, men för en hvar stode det öppet att i en trängre krets förvärfva g ett aktadt, ett äradt, och detta arf vore vida bättre och värderikare än en rätt som ej vidare kan försvaras. Det hade slutligen talats om den tacksamhet, som adeln skulle förvärfva genom att bifalia förslaget. Vare det dock långt ifrån att denna borde ingå i beräkningarne. Dermed vore det bästa motivet borta, men deremot skulle man ega en bättre belöning: den inre tillfredsställelsen att hafva gjort sin pligt! (Forts. följer).