L b i S I dygder, att dess like ej funnes i något land. Frih. aders förlopp, äfven om riksdagen redan Tatt srjan toge en i regeringens tanke samhällsvåd r Tiktning. Vidare vore stadgadt at id urma riksdav endast konungens framställningar ande till behandling förekomma, och hvar och mm vet hvad fnitiativ i politiskt afseende vill iga. förstår betydelsen haraf. Tal. trodie såles att konungamakten längt ifrån att försvagas, sjelfva verket stärktes, och hvad i allmänhet statsskicket vidkomme, så låge dess styrka amför allt i samdrägt mellan konungamakt och Ikmakt; och denna kan endast åstadkommas nom deras inbördes vxelverkan på hvarandra. örst genom en sådan samdrägt får man styrka t, om vinden blåser emot. friskt ligga upp ot densamma. Det hade talats om omstörtningar. Sådana inäffa dock endast der. hvarest stora olyckor el7 ett oböjligt motstånd egde rum. Den förra nledningen förefunnes ej hos oss och det vore tt hoppas att icke heller det sednare skulle föte sig. För öfrigt finge man vid alla föränringar höra talet om omstörtning. Detta har arit förhållandet vid alla hos oss genomförda former ; så då fråga var om bördsrättens afcaffande, om testamentsrättens utvidgande, om kråtvångets och tullförbudens upphätvande, om intans frigifning, m. fl. tillfällen. Men sådant ore också naturligt, ty äfven de nyttigaste reforer, äfven sådana som påkallades af de mest criande orättvisor. medföra alltid några rubbingar, och de som funno sig störda i en beläenhet som de ansågo för sig beqväm, identifirade så gerna sig sjelfva med samhället. Men an finge dock ej tro att all sanning läge på lycksprofeternas sida. Hittills åtminstone hade et visat sig, att det sanna förutseendet icke ade funnits på detta håll. Det funnes dock en och annan fara som hoide samhället. Det är den tyst framsmygande, om är en följd af likgiltigheten, makligheten, goismen; det är just till förekommande af enna fara som en förändring afrepresentationsittet är af så stor vigt, på det att, såsom någon ttryckt sig, i stället för anspråken på rätt utan ligt mä uppställas förtroendet, grundadt på förjenst. En vördnads: ärd talare hade kallat det ya förslaget atrostatiskt, (exellensen Ihre); han ade funnit den nya byggnaden sväfvande i lufen, och han sade med vär store skald att dess yggmästare försökt imitera den allsmäktige som hängde på intet sitt murarelod, Förhållandet ore tvärtom att byggnaden vore fotad på den astaste, den säkraste grund som lärer finnas, wemligen medborgares aktning och förtroende, n grund längt säkrare än den gamla bräckliga, å hvilken den vördnadsvärde talaren förmenat tt något nytt skulle kunna byggas. Emot det itat at den store skalden, som han begagnat, ville frih. Gripenstedt sätta ett annat, som han rodde här vara mera tillämpligt: Evigt kan ej bli det gamla, kan vanans nötta lexa ndigt repas upp igen Hvad förmitnade är skall ramla, Och det nya friska växa Upp utur förödelsen. Samme talare hade vidare yttrat att förslaget vore vulkaniskt och hopade brännbara ämnen omkring tronen. Dess ändamål och dess verkningar skulle dock blifva just att undanska ffa dessa ämnen. Yurandet vore för öfrigt blott ert påstående, och hade som sädant ej något värde, annat än det som det lånade af den vördnadsvärde talarens namn och anseende; och friherre Gripenstedt ville derföre emot detsamma ställa ett yttrande af en annan statsman, Macauley, som vid ett tillfälle, mycket liknande detta, yttrade: flemten råd, icke af fördom. icke aft partianda, icke al en olycksbringande halss righets nesliga stolthet, utan at historien, af förnuftet, af de tider som gått, af denna ödesdigra tids tecken och förebud.? Den motståndare, på hvilken frih. Gripenstedt förut hänsyftat (frih. Klinckowström), hade framställt åtskilliga anmärkningar, vid hvilka det visserligen ej lönade mödan att uppehålla sig. Tal. ville vända sig mot dem som blifvit betecknade såsom väsentliga. Det hade sagts att förslaget hvilade på lerfötter?, och att man icke hade någon visshet för beståndet af det myntrepresentativ, riksdaler riksmynt, på hvilken valrätten vore grundad. Det är sannt att för närvarande här i landet finnes en tvångskurs, men detta vore ju stadgadt i den nuvarande grundlagen, och på denna samma myntrepresentant hvilade st si re de EE SE alla andra förhållanden. Och då sådant vore händelsen, funnes intet skäl att klandra att denna myntrepresentant äfven här blifvitanvänd. Bevillningsförordningen, hade det vidare anmärkts, skulle blifva så rörlig och så beroende af tillfälligheter och af den ena kammarens beslut, Härvid förbisågs dock att taxeringsvärdena, hvarom så myckets ordats, icke bestämdes at kamrarne, utan af samvetshämnder; att våld och orättvisor äro möjliga, kunde icke bestridas, men det funnes å andra sidan besvärsrätt ända till den högsta myndigheten i staten. Mot census bestämmelsen hade anmärkts att den vore ytterst vansklig, och det hade sports hvad som skulle inträffa om ingen bevillning behöfdes. Härpå kunde svaras, att det skulle inträffa detsamma som nu, om bevillningen afskaffades, nemligen att maskineriet stannade. Ty redan nu är när stan allt i statsorganismen bygdt på bevillningen. Ville man taga sin till ykt till sådana suppositioner, funnes icke någon grundval, som vore hållbar. Tal ville för öfrigt fästa uppmärksamheten derpå, att det större ellei mindre belopp. hvartill bevillningen kunde blifva bestämd, alldeles icke inverkade på valrätten, enär denna vore grundad, icke på bev illningsafgiften. ntan på den inkomst, för hvilken man skattar. Samma tal. hade vidare ordat om adelns förtienster om fäderne slandet i alla tider och framställt densamma såsom så begåfvad med alla samhällsGripenstedt ville icke ingå i pröfning af detta påstående, utan blott erinra att det är en fastställd grundsats i all jurisprudens att man ej eger vittnesbörd i egen sak. Det är blott då man är opartisk, eller då man talar emot sitt eget intresse, som man tillmätes vitsord; och derföre måste de ledamöter af ridderskapet och adeln, som här talade för förslaget, således emot egna fördelar, tillerkännas lika mycken betydelse som de, hvilka här kämpade pro aris et ocis. Det hade vidare invändts att regeringen i denna sak borde ha förhållit sig passiv och låtit partierna utkämpa striden. .Omdömet beträffande klokheten i ett sådant förfarande vore fritt, men efter tal:s begrepp hade detta varit en föga värdig roll för regeringen. Det är regeringens pligt att förekomma det onda och befordra det goda, och något större ondt finnes ej än partistrider och fiendskap i landet. Tal. återkastade derför med en allvarlig protest beskyllningen att regeringen genom förslagets framläggande icke handlat som statsmän utan som partimän. Hvad trodde man sig för öfrigt nu kunna vinna genom att afslå förslaget? Vill man upprätthälla det bestående? Dewta vore dock icke möjligt, och det önskas icke af någon. Eller vill man genomdrifva ändringar af förslaget? Men det är väl icke troligt att ett förslag, som vun: nit så mycket medhåll, så mycket understöd, icke blott hos lagstiftninger, utan hos folket i gemen, skulle vika för en ringa minoritets motstånd och lemna plats för något som är till sin natur okändt. Det kan således icke gerna vara fråga om något annat än ett uppskof. Men frågan vore: kan ett sådant vara till vinst, och kan det ej vara till förlust? Det hade blifvit af en talare påstådt, att förslagets framläggande ånyo från regeringens sida skulle vara att ställa sig på re volutionär grund. Tal. hade icke hört någotsom til den grad förvånat honom, som detta påstår leende. Händer det ej alla dagar, händer det ej Mn sikodagar att förelag förnvas som blif