En talare yttrade sig, visserligen mycket kort en desto kraltfullare, då han förklarade sig utla sitt nej med önskan att det mätte höras al mtid och enerverld. Detta tal, ehuru kort. knade icke sin betydelse på detta rum och vid ata tillfälle. Jag fattar och förstår huru ledamöter af detta ånd, som under en lång foljd at år träget skött tt representantkall, och derunder liksom tagit atens angelägenheter om hand, kunna tveka t skänka sitt förtroende åt andra former än em, hvarunder de handlat och verkat såsom ksdagsmän. Ehuru jag väl skulle tillåta mig nse deras åsigt något egoistisk, kan jag icke t ögonblick neka dem min högaktning, viss mm jag är att deras motstånd härleder sig från 1 hka ren fosterlandskänsla som mitt bifall. kan också fatta att ledamöter af detta stånd. ika i allmänhet icke skött sitt representant all, komma upp vid ett tillfälle som detta då ga är att ofira sin repiesentationsrätt på fäneslandets altare, för art godviliigt afstå en ittighet, hvars motsvarande förbindelser de förammat. Men hvad jag icke kan förstå, hvad jag icke kan ppskatta såsom fosterländskt, det är att män, som arken saknat förmåga eller tillgångar eller tillle att utölva den representationsrätt de egt, men kväl sällan eller aldrig här vid andra tillillen, än kanske då fråga varit om att kullvoa ett föregående förslag, nu framträda end 5r att med tyngden af sitt nej i vågskälen söka ibehålla en rättighet, hvars motsvarande skyligheter de sällan, kanske aldrig uppfyllt. Det tves ingen rättighet, som icke ålägger en motvarande pligt. Vill man undandraga sig denna ednare, blir det en moralisk skyldighet att äf en afstå den förra. Och då, bland de många. ag ser omgilva mig på dessa bänkar, utan tvif el finnes någon, om ej flera, som stå i det ar nig nu antydda förhållande, vågar jag bedja der lägga handen på hjertat och ölfverväga om kunnen påstå eder handla i fädernesfandets väl örstådda intresse, då I begagnen eder rättighet ndast ock allerast, för att motsätta eder den eform, hvartill just edra underlåtenhetssynder ilvit rättmätig befogenhet? — Jag beder eder fverväga detta ännu en gång, innan I gån att ägga eder röst i urman. Den andre talaren i ordningen, som yttrade ig mot förslaget, helsades med höga bifallsrop. wvarföre hans anspråksfulla ord väl torde för jena någon belysning. Huru skarpt han än klandrade förslaget. kunle och ville han icke neka det oafvisliga behot et af en representationstörändring; han begärde blott ett litet — ett kort uppskof för att sätta de: örslag, som han och hans vänner utarbetar, i stället r det för nu föreliggande. Han huppades på förräffligheten af sitt förslag, att det skulle i tolkets omdöme och hjerta uttränga det kongl.; han viflade ej att ju de öfriga stånden och folket ulle sätta lit och förtroende till hans och hans vänners löfte att en kommande riksdag rösta fö: det förslag de vid denna önskat få hvilande. Vä erkände kan att ståndet vid föregående tillfälle atslagit alla framställda förslag. men om 186: Ars riddarbus, som icke kunde bi skulden för ie fel föregående riksdagars rid arhus begått, nu ittalade eu ärligt Pater peccavi, hoppades hav på förtroende till dess redliga afsigter. Men i samma andetag, som han framställer detta anspråk på förtroende till sina löften, omförmäler han huruledes nu föreliggande förslag till en början och länge intagit hans hjerta, mer sednare kom han att äfven anlita sitt förstånd. och se der! förståndet gillade ej hvad hjerta gjort, utan Åref helt plötsligt ut förslaget ur det rum, som det hade haft i hjertat. Huru vill väl den värde talaren, som sålunda sjelf förrådt huru lättrördt hans hjerta är, och huru ogeneradt hans förstånd kan ändra hans känslor, begära att rikets ständer och svenska folket skola nu förlita sig på hans sedan gärdagen, — sedan lördagen, fattade tycke för ett an nat förslag? Månne han ej gifvit full befogenbet till den misstankan att ban åter, innan nä sta riksdag, tagit sitt förstand till fånga, och låtit det ur hans rymliga hjerta nednfva både detta och flera förslag, som det under tiden kunnat inrymma? Samme talare anförde Danmarks öde såsom varnande exempel. kn annan talare bakom mig har redan svarat derpå, och jag anhåller endast att till hans yttrande få lägga nägra ord, som böra vara af vigt för svenska riddarhuset. Det finnes ingen adel i hela Europa, som står 1 ett så lyckat och vänligt förhållande till folket i sitt land, som den svenska adeln. Så var icke förhållandet i Danmark, och deri är att söka anledningen till dess olycka. Om riddarhuset derför afslår detta förslag, som redan vunnit ett så stort rum i svenska folkets hjertan, så är fara för handen att det förhållande af vänskap och förtroende, som hittills egt rum dem emellan, skall lida ett sådant afbräck, som med tanken på Danmarks öde gör det till en skyldighet att söka undvika pagot sådant. Han erkände också att riddarhusets majoritet emot förslaget sannolikt blir temligen obetydlig, ehuru den förut varit ganska stor. Månne ej alven deruti ligger eu erkännande af förslagets värde, och som bevisar att förslaget vunnit allt större terräng, ju mer det blifvit kändt? En talare till venster om mig omtalade, under motiveringen för sitt afslag, de hutelser han läst i en morgontidning. Jag instämmer med honom att icke hotelser och skrämskott böra utöfva nåot inflytande på beslutet. Men lika svagt som det vore att gilva vika för hotelser, lika svagt vore det att låta en dagsländas surrande inverka L öfvertygelsen om hvad som vore for fädernes andet nytugast. En annan talare, för hvilken jag hyser den största vördnad, har också alstyrkt förslagets antagande. Min vördnad för honom ålägger mig att fästa den största uppmärksamhet vid hans råd. Men om den högt värderade ledamoten, som redan för flera decennier villbaka gått ifrån de allmänna ärendena och till allmän saknad dragit sig tillbaka från verldsbullret, ännu suttit qvar vid statsrodret och varit i närmare beröring med samtiden, har jag anledning tro att han skulle varit at annan asigt. En talare, hvars fosteriandskänsla ej kan betvitlas, men som visat aut ban tror sig bäst gagna sitt tädemesland genom att motsätta sig ilngt åträdda retovmer, och derför städse varit auvänd i konstitutionsutskottet, har strat att äran af förslaget ej tillkom konungen, utan hans rädgifvare. Jag forsvar ej huru den eitarne le damuten så kan skilja mellan konungens person och hans rädguvare. Här på detia rum, der vi uppträda såsom en delegation at den ena statsmakten, kunna vi icke tästa någon annan bety: delse vid begreppet Kongl. Maj:t, än en sådan, hvarigenom äran ersam tillkommer konungen, men klandret blutt hans rådgitvare. Samme talare yttrade också, att man beskyllt adeln att söka gömma sig bakom gamla förskans: mngar, och att detia vore ett törj Ja, det hoppades äfven talaren, men anmärkte likväl, att denma beskyllning skulle bli en beklaglig sanning, om adeln skulle följa den nämnda ta larens råd. En annan talare hade skarpt och vidlyftig! kritiserat förslaget och emot detsamma framställt anmärkningar, som låtit mycket betydelsefulia, men hvilka, om man går dem närmare pålitvet. icke bestå inför en närmare undersökning. Har hade bland annat tagit sin tillflykt till supposi tioner, som leda till orimligheter. Han hade vil lexempel anfört möjligheten att konungen skull kunna bli beröfvad sitt apanage, om andra kam maren skulle fatta ett sådant beslut, hvilket vic en omröstning lätt kunde bli beständande genon första kammarens fåtalighet. Men månne mal ej lika väl kan tänka sig något dylikt under der nuvarande fyrdelningen, om tre stånd, eller — I iom man nödvändigt vill påräkna presteståndet lunderstöd — två stånd hålla ihop mot adeln oci