RIHSDAGEN. PLENUM DEN 4 DECEMBER. Ridderskapet och Adeln. De två återstående talarne vid denna dags debatt voro: Grefve R. de Ia Gardie. Man hade sagt, att under den nuvarande ståndsförfattningen vårt andliga och materiella välstånd utvecklät sig ett i sanning förvånande sätt och att det derför ej vore skäl att förkasta det gamla vi ega. Talaren erkände också det förra, men en inre tvingande orsak till förändringar förefanns dock. Nationen måste nemligen gå ännu mera framåt, ända till samhöllsförfattningens höjd. Sådana förändringar kallade man reformer när de lugnt genomdrifvas, men revolutioner när de måste på våldsamt sätt åstadkommas. Man har förr sagt, att inom ständerförsamlingen skulle adeln innesluta största förmögenheten och i presteståndet skulle den högre bildningen vara tillfinnandes; nu vore dock förhållandet icke sådant, förmögenheten och bildningen vore fördelade öfver hela landet och det vore ej möjligt ngre att indela nationen i vissa klasser. Hvarör vill ståndet då söka begagna dem i den nya kammaren? Talaren, som hade någon erfarenhet hvad våra kommunala institutioner beträffar, hade på bästa sätt sökt göra sig förtrogen med det nya förslaret och hvad anginge första kammarens sammansättning, mot hvilken man ifrigast uppträdt, kunde tal. ej finna annat, än att valet till den genom landstingsmännen måste blifva godt. Vid dessa mörka taflor, härflytande från en uppskrämd inbillning och af förslagets motståndare upprullade, borde man alldeles icke fästa sig. Äfven första kammarens förhållande till den andra har man klandrat, man säger att åt andra kammaren iurymts större fördelar; men det är ju också i sin ordning att de som få bära de största bördorna erhålla de största förmånerna; vidare har man sagt att de mindre jordegarne skola komma fram med en massa fordringar, men dermed vore ej s2 tarligt, om man blott ihågkomme, att andra ka maren innesluter andra elementer, som ej ha samma intressen som dessa små jordbrukare. Talaren kastade derefter en blick på andra staters representativa förhållanden, etter som man velat hemta exempel från dessa, och han kom till det resultat, att dessa nållanden ej kunde jemföras med våra. Hvad särskildt Danmark beträflade, hvilket man gerna anförde, så vore skilnaden mellan detta land och vårt stor, ty vi ha en nationalitet men Danmark hade tre. Hvad för ötrigt denna vär granne angick var talaren öfvertygad. att han ej skulle svika i ett för oss vigtigt ögonblick och hvad bet äftade andra makters inblandning i våra förhåslanden, så vore det väl svårare att göra anfall på en sluten trupp än på spridda stånd. För öfrigt vore det klart. att vi just motarbeta fienden då vi sluta oss tillsammans. Talaren ville derföre till ridderskapet och adeln ställa en anhällan, en bön att ej sträfva mot hvad fosterlandet lifligast åtrår. Talaren vore bland de yngre inom ståndet och han uppträdde nu för törsta gången, men han djerides dock bedja ståndet icke glömma att pohtisk frihet är af annan na tur än vanlig eganderätt. Man borde hembära ett billigt oer och snart skulle man finna, att det ej var någon uppoftring, att man ej behöfde den såsom så dyrbar ansedda rättigheten i striden mot yttre fiender och icke heller i de inre striderna. Ty så länge svenska folket lefver skall det se adeln i sina främsta led. Talaren hade noga pröfvat sina åsigter i den föreliggande frå gan och i fast öfvertygelse att förslaget skulle lända fäderneslandet ull lycka lemnade han nt sitt ja. Fiih. BE. Leyonhufvud ansåg meningen met det kongl. förslaget tydligen vara, att lägg: makten i händerna på medelklassen. För dett ändamåls vinnande åsytar man adelns degrade