idningar. Vid sädana gåfvor — och något större — är man inom bourgeoisien? så van, att man anser onödigt ens tala derom. Många sädana herrar, som nu applåderade detta jämmerliga tal — glömmande att man här ej talade inom små enskilda koiterier — hafva aldrig försmäått bourgeoisien, när det gållt att rädda sig från fatiigdom venom rika giften. Mer ön en af de stolia herrar, som nu ljunga sitt Pnej? så högt att det må höras vidt och bredt, hade kanske aldrig fött tillfälle att yttra ett ord i dag, utan ?bourgeoisiens? räddande mellankomst; mer än en at dem bar kanske baft en simpel borgare att tacka för sin räddning undan skam och ruin. Det är medelklassen, som man nu vill skydda sig emot, genom adeln på ena sidan och massan på den andra. Och dock är det tydligt att det just är i denna s. k. medelklass, som alla samhöllselementer komme att småningom uppgå, bäde nedifrån och uppifrån. Der intäcer den redlige srbetaren, vör han genom flit och bildning vupni en sjelfständig verksambet; dit uppstiger adelsmannen, framgent säsom bittills, när ban frigjort sig från fördomar och öivermod, nar, med andra ord, han blifvit den nyttige och gode medborgaren. Huru tror man nu att denna medelklass skall emo taga sädana ord, som utgått från greive Sparres mun, utan att hatva nedhysvjats med förtrytelse? Man skall ej göra adelu ansvarig derför, ty man känner att grelve Sparres orationer äro något exceptionellt: men man skall taga sig väl till vara för allt tillmötesgående i fråga om män med slika tänkesätt. Och det skall snart visa sig hvilka som derpå blifva de lidande. Hr Brakel tvekade ej att upprepa adelns förtjenster om fäderneslandet, då den satte sig emot enväldet 1680 och 1789. Men han lömde att nämnes, aw envåldet vid det första ullfället blef en nödvändighet, sedan adeln. bragt riket på brädden af sin undergång och redan tillskansat sig tre fjerdedelar at Sverfe jord, nära deran att göra den svenska onden lifegen; han glömde ock att nämna det 1789 var föran!eöt och möjliggjordt af föregående omständigheter. Här må i ölrigt erinras, att om adeln ej så envist motsatt sig de billiga fordringarne om reduktion 1658, sä hade alorig reduktio nen af 1680 antagit sädana dimensioner och helt viset intet envälde kommit till stånd. Det var motståndet mot billighetens fordringar, som framkallade orättvisan. Och när han (eller grefve Hamilton, vi minnas ej hvilkendere) talade om frihetstiden och året 1741, så glömde han nämna, att det just var riddarhuset, som gaf detta år sitt sorgliga minne i Sverges historia, då ett parti al äregiriga och lycksökare, till en del köpta för utlärdskt guld, genomdref det krig, som sedermera utfördes med olycka och skam. Vill man npplifva gamla minnen, hvarföre då icke gå i grund med saken? Tilläggom: att de talare, som velat drifva adeln att modigt trotsa nationens mening, icke veta att de deri understödja ett annat ännu litet parti, som önskar, om också blott i tysthet, förslagets fall, för att få med adeln uppgöra en onnan raknivg, än den dessa talare uppställt. Samma talare hafva gjort allt hvad de förmått för att vinna understöd åt detta adelstiendtliga parti från ordningens och laglydnadens vänners sida. Det är lättfördigt och illa hapdladt. Om detta omdöme gäller företrädesvs ofvannämnde hrr talare, så tarfvar grefve Henning Hamiltons tal sin särskilda karakteristik. Den yttre moderation och det in sinuanta sätt, hvarpå detta tel utfördes. gjorde det farligare än de andras. Styrkan 1 grefve Hamiltons anförande låg i dess I förutsältningar. Det kan ju hända?, an förde han, att Jandstingen sända endas bönder; det kan bända att det och de! sker — Sädana skrämskott, när de utgå frår en talare med grefve H:s anseende, Kun ej undgå att verka på de svega och kort synta. Det kan hända? — att den nys vikedegen omhvälfver alla våra bestående förhållanden, upphäfver eganderätten, under Fe konungamakten och kyrkan, och — huru konna vi bidraga till något så förfär ligt? fråga bäfvande de oförsiändige. Men här fordras dock, att man visar icke bloit att något kan hända, utan attdetsan nolikt skall hända, och bygger sina sannno likhetsberäkningar på någorlunda säkre grunder. or— —— 2