han mot det särskilda föremålet för sitt ogiliande slungade de kraftigt uttalade orden: Era excellens?, så trodde jag mig verkligen höra någon al mina vänner jakobinerna. Och jakobinism läg ock i mnehället af hans tal, ty djerfvare språk mot en af ;ationen högt uppburen embetsman från en ubekur persons läppar har man väl näppeligen hört. Det var ett uttryck, som dervid torde påkalla en upplysning från den, som är i ullfälle att I väl ej direkt tillställt dessa Pömkliga och löjliga deputationer?, men de korresponderade dock med regeringens hela karakier i ötrigt. ?Rösten — utropade talaren — är Jakobs röst, men handen är Esaus. Ingen anklagelse — som nu blifvit öppet uttalad — är mera osunnfärdig ech mera oförsynt. Den som skrilver deua är i tillfölle att upplysa om det der ömkliga? de putationsvasendets verkliga uppkomst, den tilla suvboll, som gjorge laviven. Hos några få af Göteborgs mest framsiående män vaknade tanken att gifva ett stöd åt sina representanters m:ring jemte andra reformvärsners, förmedelst en opinionsyttring, bestående i en tecksägeise framtörd till grefve Ehremsvärd tör det hun åtegit sig ordlörandeskiapet hos den liberala delen af ridderskapet woch adeln, Duet var under öfverläggningen härom, som planen erhöjll en allt längre utsträckning, intilldess dien stannade vid hvad den blef, en deputatiion till bufvudstaden, beslutad på allmänt miöte, ett beslut, som likväl troligen aldrig kommit till siänd, derest man på förhand käntt de betänkligheter under: rättelsen derom väckt hos just den man, till hviiken deputationen var, 1 första rummet, beslutad. Nu vär det en gång afgjordt; underrättelsen hade flugit kring landet och genast framkallat liknande möten — saken kunde ej återkallas. Och den borde ske, ty ännu eger, Gudi lof, svenska nationen fribet att, genom vare SR deputationer eller adresser, vända sig til sin regering med vördnadsfulla framsiällningar, och denna rätt lära icke några tfökunniga riddarbustalare kunna heröfva oss. Hr Flachs revolutionära tal öfverträffodes i vissa stycken af hr Brakel. Det drapa öfver ridderskapet och adeln, hvarmed han började, tulaude om den ruusten som skulle särskilda representationsrättens upphörande adelns död, hvilket skulle visa att man ej har någon adel i Europas flesta stater, som dock hvimla af grefvar, baroner, merkiser och simpla adelsmän — detta drapa öfvergick snart i utfall mot regeringens ledamöter af den halt att väl näppeligen nägot motstycke dertill varit hördt från en tjenstgörande officers mun. Det är Sverges demokratiska riddarhus förb.bället, att applådera ett sädant tal, och det är ett framstäende bevis på vära fria förhöjlenden att ett sädant någonsin kunnat från ett sådant rum och al en sådon talare hållas. Och dette just under det man som ifrigast talar för adelns nödvändir het såsom stöd åt konungamakten! I samma anda ordade landshöfdingen grefve Erik Sparre. Då man sporde att hans namn betann sig på listan al antecknade talare fog man för afgjordt att han skulle komma att uttala sin öfvergång till det hvilande försleget, och man kunde ej antaga annat, vär man hört att den gode grefve Erik började sitt famösa föredrag på Stora börssalen dermed att han nu talade, enär sammanträdet vore af enskild natur, emedan han kände sig af grannlagenhet förhindrad att uppträda med denna mening offentligt. Men den som ej besväras af hvad han förut sagt, det är samme grefve Erik. Nu borde man väl amtaga, ait han åtminstone skulle med sans och hofsamt allvar uttala de skäl, hvarför han icke, ehuru regeringens förtroendeman och i sin mån en länk i regeringen, kunde biträda K. M:ts förslag. Men längt derifrån. Hela talet var deklamatoriskt, med oupphörliga anfali mot rtegeringen. Om redsn detta var i sig högst anstötligt, så var talets mening — såvidt det hude någon sådan — af verkligen re: volutionär beskaffenhet. Den oförhknelige erefven vädjade i sjelfva verket till massorna mot både regeringen och de bildade samhällsklasserna, hvilka utgjort deputatio nernas kärva. Det var bourgeoisien?, som framförallt var den ädle grefven oangeväm — om vi hörde rätt begagnade han dervid ordet ?vämjelse? — det var penningmännen som han framför allt afskydde. ) Ätlven här är jog i tilifälle att lemna en liten upplysning, som ej torde sakna allt intresse, såsom bidrag till bourgeoisiens? och penningemännens historia. Sedan under Jånga tider Göteborgs invåvare utsett riksdagsmän med en rösträtt beräknad efter bevillningen, då de största husen hade 2000 å 3000 röster gentemot mängIden af sjelistävdiga industriidksre, hvars -l röster gingo till 10, 20 å 30, och då alltrå n några få förmögme allena tillsatte Göteborgs 1, trenne riksdagsman, ändrade man utan genst) sägelse rösträrten få att den blef högst 10 h röster, då mängden ef de bergade hade 4, r5 46. Den enda meningsskiljektigheten I g .. deri, att några önskade göra rösträtten lika a ) för alla. I Nu hafva somna penningmän med kä a I lek och ifver omuttat det förslag, som g Iver den bergade arbetaren med 800 rdrsinkomst — och såana tinoss många i Götet ) borgs samhälle — lika röst med millionären. 4 )Och ännu mer: genom det nya förelaget alkomma att bland de likaberättigade röstegonde ingå följande nya elementer: hela o) Göta artilleriregementets officerskår och höo lgre graden af underofiicerarne, alla elemene )tarläroverkets lärare, läkare, tjenstemännen vid lävsstyrelsen, iulloch postverken, istadens tjenst, vid de privata läroverken, m. m. tillsammans orakring 300 personer, hvilka r hittills saknat all rösträtt. yr, I sanning: när en man i grefve Sparres ,. ) ställning, under sllika förhållanden, talar med tt förakt om bourgewisicn, så är det icke så k litet upprörande. gl) Jemför tillika hvad dessa män göra för last san hälla! Niörp anm horn. NON okänlker ia en sädan. Hr Flach vilie) tå att hans excellens hade resas på ständets graf — likasom vore den hy ad er (RO —