Aftonbladet – 5 december 1865, sida 8

— En störs öden. I ryska tidningar berättas öljande: I Juli år 1863 blef staden Nischnij Novgorod för andra gången hedrad med ett beök utaf aflidne storfursten, tronföljaren Nikolai Alexandrowitsch. Nischnijs medborgare förärale honom en ofantlig lefvande stör, vägande mer in två pud. Den höge gästen emottog den präkiga fisken samt tackade Nischnijs medborgare för deras gåfva; men han uttalade med detsamma sin önskan, att stören skulle släppas ut tillbaka Volgan, hvilket äfven verkställdes i hans kejserliga höghets närvaro och i åsynen af en ofantig folkmassa. Förrän man släppt ut fisken dess element, fästade man i gälen en Silfverring med följande inskrift: Försatt i frihet zenom Cezarewitsceh Nikolai Alexandrowitsch. Den 12 sistl. Oktober. samma dag som mari Nischnij läste själamessor för den aflidne storfursten tronföljarens eviga hvila med anledning af de eex månader, som förflutit sedan hans död, fångades samma af honom i frihet försatta stör 30 verst ifrån Nischnij af en bonde från furst Jusupoffs egendom. Då fiskaren varseblef den ofvan omtalade ringen med dess inskrift, förde han fisken till stadsstyrelsen i Nischnij. hvilken beslöt, att stören ånyo skulle erhålla friheten, sedan dess värde blifvit åt fiskaren erlagdt. Derförinnan försågs han dock med en ny ring, på hvilken inristades: Ånyo uppfiskad den 12 Oktober 1865, sex månader efter H. K. H. storfursten, tronföljarens död.? — Turkomannernas begrepp om skildsedlar. Ungraren Vambery berättar i sin Resa i mellersta Asien följande egendomliga drag. På vägen från Gömyschtepe genom öknen till Chiwa hade karavanen lägrat sig nära de under namnet Meschedi-Misrijan bekanta ruinerna. Om uppehållet der berättar författaren bland annat följande: ?I dag (den 17 Maj 1863) besöktes vår karavan af närboende nomader, och flera af våra köpmän afslöto åtskilliga affärer och detta på kredit. I anledning deraf blef ig anmodad att skrifva en skuldförbindelse och blef högst förvånad att se gäldenären, i stället att gifva fordringsegaren förbindelsen, taga den i sitt eget förvar, och att saken dermed var afgjord efter turkomannisk sed. Då jag frågade köpmannen om skälet till detta besynnerliga förhållande, svarade han: Hvad har jag med skuldförbindelsen att göra? Den må han gerna behål!a för att komma ihåg sin skuld.? Månne en dylik uppfattning af en skuldförbindelses betydelse någonsin fallit en europeisk fordringsegare in?