DD HTT MV VIRHGUIDINTTS MH AM Sa rr farande helsa, ett fortvarande välstånd. Ingen kunde neka att tidens oemotståndliga ström utplånat ståndsbegreppet. Stånden hade numera blifvit, utom hvad presteståndet beträffade, rörliga i allt så när som hvad representationsrätten beträffade, och begreppen menniska och medborgare hade trädt i ståndsbegreppets ställe. Hittills hade man sökt rätta sig derefter genom att göra stånden rymligare och genom att fortgå i en riktning framtiden kräfde. Hos adeln och presteståndet läte detta sig dock icke göra om dessa stånd skulle bibehålla sin karakter. Väl hade det försökts att der införa nya klasser, men man hade funnit att detta strede mot rörelsens lagar. Ståndsförfattningen tillfredsställde dock allt mindre och mindre folkets föreställningar, och detta vore naturligt, ty tiden står ej stilla, den går rastlöst framåt. I andra länder hafva individerna blifvit ställda t ett mera omedelbart förhållande till representationen, men detta hade mångenstädes ledt till en för folkfriheten vådlig centralisation af makten. Kommunen vore, i talarens tanke, den grund, från hvilken samhällsbyggnaden borde organiskt utveckla sig för att undvika detta äfventyr. Men en representation, som var helt och hället byggd på denna grund, vore ej fullt tillfredsställande för oss, och derför hade regeiingen velat begagna densamma blott för åstadkommande af första kammaren, hvaremot å den andra de enskilda individerna ställas i mera omedelbart samband med representantförsamlingen. På detta sätt kunde man hoppas, att denna ej skulle genast från början undergräfvas af tidsandan. Anmärkningar hade blifvit gjorda mot den i en viss beskattad inkomst uttryckta gräns, som bestämts för valrätten, men talaren genmälde, att denna ej vore mera beroende af tillfälliga omständigheter än det på den ekonomiska lagstiftningen beroende begreppet, besutenhet, som nu utgjorde valrättsqvalifikation. Hufvudsaken vore, att alla intressen blefve representerade och att sakkunskap förefinnes. Visserligen kunde det sägas att t. ex. tjenareklassen dock ej blir representerad, men detsamma kan ju sägas bland annat om qvinnan, men det nya förslaget gör ej anspråk på att hvarken i denna punkt eller i andra komma med några nya uppfinningar på statsvetenskapens område, utan vore det grunjadt på erkända sanningar och vunnen erfarenet. En kraftig protest ville talaren nedlägga mot det ofta upprepade påståendet att förslaget ej egde någon annan grund än penningen och att denna skulle vara både valrättens och valbarhetens vilkor. Lika gerna kunde man säga att åldern vore lagd till grund för dessa rättigheter. Man komme dock sanningen närmare om man sade, att någon annan grund icke funnes för valbarhet än medborgerligt förtroende, uttryckt genom val. Andra fade klandrat att upplysningen? ej tagits till frupd.talaren misströstade ej, att upplysningen skulle förmå att göra sig gällande, ty att svenska folket har förtroende till upplysningen derom vittnar allt hvad det gjort för dess befrämjande. Ingen statskonst förmår blicka in i framtiden, men alla beräkningar med afseende på följderna af ifrågasatta ätgärder vore icke derföre obefogade, och de förhoppningar man fästat vid det nu föreliggande föreslaget hade åtminstone lika god grund som farhågorna för detsamma. Man hade talat om demokratiens irringar i andra länder der samfälda val blifvit införda, men detta vore ej förhållandet här, hvarest fråga blott är om inrymmande i representationen af några nu orepresenterade, hvilkas anspråk derpå af ingen bestredes. Och hvarför skulle man befara att svenska folket skulle missbruka den politiska frihet, hvarom nu vore fråga, detta folk, som så länge, utan att missbruka dem, åtnjutit en fullständs sens frihet samt en oinskränkt församlingsfrihet, äfven för beväpnade. Man borde dessutom icke endast se derpå, att man finge det bästa möjliga förslag, utan ett sådant som af det allmänna medvetandet erkännes såsom godt. På sednare tid ha ingått så många vittnesbörd derom att det nu l föreliggande förslaget vunnit ett sådant erkän nande, att talaren åtminstone för sin del måste antaga detta vara förhållandet. Ansvaret vore således mindre, då man gäfve sitt bifall åt ett sådant förslag än åt ett som påtrugades folket. A andra sidan kunde väl ingen föreställa sig, att ett af konungamakten framlagdt förslag, som blifvit godkändt af två stånd nästan enhälligt och med bifall mottaget af hela den allmänna meningen, skulle öfvergifvas derför, att det nu möjligen fölle på en knapp majoritet. Jag behöfver — slöt talaren — ej vädja till ridderskafat och adelns känslor. De behöfva ej stämmas ögre. Men jag tillåter mig uttala den öfvertygelse, att ridderskapet och adeln skulle, genom att bilalla det kongl. förslaget, vinna den svåraste af alla segrar: segren öfver sig sjelf. Hr F. A. Cederschiöld medgaf, att det ifrågavarande ärendet redan blifvit så grundligt debatteradt, att något vidare ordande derom kunde anses öfverflödigt, men talaren bad om ursäkt derför att han vågade uppträda med några ord, måhända kunde man derför ursäkta honom i hans egenskap af läkare, hvilken blir initierad i många förhållanden och får tillfälle se menniskorna under omständigheter, då bördens företräden betyda så ofantligt litet. Hvad kamrarnes tillsättande anginge, hade mången framkastat den anmärkningen att penningen blifvit uppställd såsom gradmätare. Penningen vore också en makt, ja en stormakt, en kraftig häfstång, och dess makt kan ej inskränkas genom hvilket paragraferande som helst, utan blott genom intelligensen. Penningen hade ju också vid många tillfällen legat till grund för adelns sträfvanden, och det vore derför ej värdt att tala så mycket om denna stormakt. Hvad bonderegementet beträffade, så ville talaren påminna derom, att Sverges allmoge också hade sina blad i historien; svenska bonden sågs alltid vid adelsmännens sida och hade väl häfdat sin rätt att få deltaga i öfverläggningarne om landets bästa. Tror man nu att detta stånd för: ändrat natur? Nej! Bonden skall stiga ännu högre genom den bildning han förskaffar sig på vetandets väg, genom den närmare beröring i hvilken han kommer till vetenskapernas män, såsom man sett att han redan gjort vid våra landtbruksmöten; han skall med allt större förtroendesluta sig till herremännen. Hvari består väl då faran? Man har också talat om nödvändigheten af en stark konungamakt. Skall väl då Europa af oss få lära sig hur en stark konungs arm hotas att bli förlamad! Visst icke. — De ur ens egen synpunkt klokaste beräkninför kunna visserligen splittras, men talarens jerta har sagt honom att förslaget skulle röna framgång, och såsom samvetsgrann medborgare skänkte han sitt bifall åt detsamma, och när han det gjorde, vädjade han tillika till motståndarnes sunda omdöme och fästade deras uppmärksamhet derpå, att det motförslag de skulle kunna framlägga, komme att mötas af ett det är för sent. Den sårade sjelfkänslan hos hela nationen skulle uppresa sig mot ett förkastande af förslaget. Vore det ej adeln värdigt attlåta alla dessa stridiga tycken, känslor och intressen fara och offra sina rättigheter? Derigenom skulle den tillvinna sig samtidens tacksamhet och efterverldens beundran. Grefve v. Herrmansson inskränkte sig till att uttala ett nej, som han önskade måtte höras af samtid och efterverld. Grefve Ludvig af t gglas trodde så mycket vara anfördt både för och emot det nu föreliggande förslaget, att de skäl som kunde andragas ej skulle utöfva inflytande på någons öfvertygelse. Han ville derföre blott anföra motiverna för det votum han komme att afgifva. Talaren ville dervid till en början uttrycka den åsigt, att då han fann stånden icke längre kunna bibehållas, vore det icke hufvudsakligen derföre att det allmänna medvetandet utdömt formen, ig personlig frihet, ordets frihet, pres: