nnat i högstberörde förslag annorlunda gestaladt. Men dels är hvad som faller inom denna ategori af den art, att det lätteligen kan eftervand i enlighet med tidernas kraf modifieras, lels och framförallt måste reformförslag, sådant om det närvarande, betraktas icke med de lika ätt framställda som svårt tillfredsställda fordrinarne på en absolut förträfflighet eller ens felrihet, utan med en blick, oaflätligt fästad på let rättsenliga, det möjliga, det utförbara. Ur lenna synpunkt betraktadt, lemnar det hvilande örslaget under nuvarande förhållanden intet öfigt att önska. Det har i sina hufvudprinciper yckats lösa den svåra uppgiften att tillvägabrina en förmedling af sinsemellan stridiga åsigter, tt under den minsta möjliga rubbning af det estående, med nya tidsenliga former omgärda let rent nationella, det evigt beståndande. Det r sålunda i sann mening konservativt och på amma gång i lika full mening liberalt, ja radisalt, om man vill taga sistnämnda ord icke i len konventionella betydelse partipolemikem leråt gifvit, utan i dess ursprungliga bemärkelse. Förslagets syfte är nemligen att från den urgamla svenska kommunalförfattningens rot låta nya folkrepresentationen uppspira, och från denna rot hemta sitt lif och sin näring. Hvad jag detta från tronen utgångn i reformförslag företrädesvis älskar och värderar, är den sunda, rent praktiska, äkta svenska tanke att ha velat ställa rationalrepresentationen i oskiljaktigt sammanrang med en institution, vida äldre än ståndsnrättningen och af ålder sammanväxt med vårt olks politiska 1.f och utveckling — kommunalförfattningen. Aterstår nu att yttra några ord om de inkast, hvilka från de mest motsatta håll blifvit gjorda emot förslaget. Här kan jag vara ganska kort, då dessa anmärkningar redan blifvit mötta af en: antikritik, fullständig och ovederlagd. En och annan hufvudpunkt i detta svall af kritiker må det dock tillatas mig att här till besvarande upp: taga. Hvad som i främsta rummet synes ha väckt betänkligheter emot förslaget, är detta s. k. bondregemente, som man befarar blifva en oundviklig följd af propositionens antagande. Denna farhåga eger visserligen en skenbar vigt, enär obestridligt ett mäktigt inflytande skulle genom förslagets upphöjande till grundlag beredas Sverges allmoge. Men härvid bör tagas i betraktande först och främst att berörde inflytande blir en nödvändig följd af den samfällda valprinciPN införande i vår riksdagsordning; en princip, hvilken, som jag redan sökt visa, var den enda grundval, som för förslagets författare återstod att välja, sedan ståndsoch klass-systemet befunnits oanvändbara. Vidare bör ej lemnas ur sigte, att denna allmogen förlänade makt komme att i betydlig mån motvägas af städernas, första kammarens och den offentliga meningens inflytande, äfvensom att detta sunda omdöme om personer, detta på aktning grundade förtroende för framstående förtjenster. som utgöra egenskaper, af bokstudier fullkomligt oberoende, aldrig saknats hos vårt bondeständ, och här tvifvelsutan komme att göra sig gällande. Och dessutom utöfvar ju redan nu bondeståndet, i förening med borgareståndet. ett inflytande, som det icke blir möjligt för de båda andra stånden, ett sjelfskrifvet och ett klassvaldt, att i längden kunna emotstå. Norges exempel visar för öfri till fullo, att ifrågavarande inflytande icke meåför några menliga följder. Men — säger man — Jlåt fritt valrätten till andra kammaren utsträckas lika långt som i det hvilande förslaget, ja ännu längre, blott att i den första kammaren inrymdes andra och lämpligare qvalifikationer; och här befinna vi oss alltså gentemot den andra gruppen af anmärkningar, de nemligen, som afse första kammarens bildande. Man har nemligen velat finna sistnämnda kammare för simpelt sammansatt, för litet återhållande samt intagande en viss underordnad ställning till medkammaren. Vid lösningen af det ingalunda lätta problemet att i värt land bilda en första kammare, hade man visserligen åtskilligt att välja på, me stöd af exempel från andra stater: man hade herrehus, kungavalda ledamöter, vissa embetsmannakategorier o. 8. v., men jag är förvissad om att nationen känner sig förslagets författare särdeles förbunden, att han, med förbigående såväl af alla dessa osvenska elementer som ock af försöket att göra någonting af ett medelst val nybildadt riddarhus, vidtagit den lämpligaste, den sannt nationella utvägen att genom en anslutning till landstingen grunda ifrågavarande kammare på ett högre graderadt medborgerligt förtroende. Hvad den aåterhällande kraften angår, så har i vårt land en sådan icke kunnat sökas och finnas i annat än en fastare samhällsställning, högre lefnadsålder, längre fortsatt utöfning af riksdagsmannakallet, och framför allt i det redan nämnda, högre graderade förtroendet. Man har äfven mycket klandrat olikheten i antal emellan de båda kamrarnes ledamöter samt obilligheten af rösternas sammanräknande vid vissa trågors slutliga afgörande. Men man synes här ha förbisett först och främst hvad olikheten i numerär angår, att detta är ett inom de flesta stater allmänt och på goda grunder vedertaget bruk, och som nästan utgör ett axlom 1 den moderna statsrätten, vidare hvad den förmenta obilligheten af sammanräknandet vidkommer, att utvägen, strängt taget, egentligen är att betrakta såsom en eftergift emot första kammaren, samt att vid beskattningsfrågors afgörande tvenne så föga karaktersslebda kammares förening för tillfallet till en enda utgjorde det lämpligaste sättet att lösa svårigheten. Emot den föreslagna census ha mycket stränga och sinsemellan mycket stridiga anmärkningar blifvit framställda. Jag vill här blott fästa upp märksamheten på, först att census är vid valrätts bestämmande att betrakta som ett nödvändigt ondt, samt att den ingalunda saknas i vär nu gällande riksdagsordning, ehuru der icke i siffror uttryckt, och att den här föreslagna census, jemförd med nuvarande bestämmelser för valrätt och med vår tids egendomsvärden och prisförbållanden, icke i allmänhet ger anledning till en på skäl grundad kritik. I Hvad den i åtskilliga stridsskrifter öfverklagade bristen på historiskhet och kristlighet angår, så har den förra anmärkningen redan blifvit af författaren till ?Betraktelser i Representationsfrågan så grundligt vederlagd; den sednare åter i en broschyr med signaturen L. D. G. så träffande och värdigt besvarad, att allt vidare sttrande härom numera må anses alldeles obehönligt. . . i Jag anser således, i fullkomlig motsats till alla dem. som bemödat sig att medelst åtskilliga skräckbilders tppkallande väcka misstro och afsky emot det kungliga förslaget, att följderna af dess antagande skulle blifva af en välgörande linverkan på vårt folk och dess regering. Jag ltror, att sedan ständsinrättningen numera ötfÅ verlefvat sig sjelf och befinnes sakna allt stöd i folkopinionen, af hvilken den fordom så kraftigt uppbars, inga halfmesyrer i fråga om representationsreform, numera äro användbara, och att det hvilande förslaget närmare än alla de förut väckta uttrycker hvad folket i denna stora fråga verkligen vill och önskar. Jag är förvissad om att genom förslagets antagande mänga frön till hat, misstro och tvedrägt olika samhällsklasser emellan skulle vara undanröjda, och att gfter KH fådant, emellan. famtig id ingånget fördrag ett nytt tidehvari och forntid I Stver Sverges land och folk, baskulle uppga 2 4 -isk och storartad utvecknande vägen för en . tnonsom för en närling af landets inre krafter arv. a etällmare anslutning till brödrafolket, en fasti