il af all förmåga befordra de syften, som derinom kunna och måste blifva en följd. Frib. Sprengtporten ansåg frågan här ej wa, huruvida förslaget ur teoretisk och stutsstenskaplig synpunkt vore behäftadt med stirre pr ler mindre brister, utan huruvida det vore tärk-na rt att i längden upprätthålla ett represertaonssätt, som stod i strid mot allmänna tänke:ätt. Tal. trodde att detta ej läte sig göra ch t en rymlig tid komme att förflyta innan nå5t annat och bättre blefve framlagdt. Frågan re, om man kunde stå orörlig då allt rördelhs v omkring en eller om man borde följa den aflex ;geringen antydda vägen, ehuru målet ännu för a; ängen kunde synas dunkelt. Under sådana lar mständigheter och då genom striden skulle förar pillas krafter, som kunde användas till fositer-aq indets gagn, ville tal, gifva sin röst för för:slaI ta et, i full förtröstan att efterkommande skulle itta felen, sedan kommunalinstitutionerna blif-!p it lagda till grund för vår styrelse och dettalpz. kedde genom att inskränka deras verksamhetslv; rets på samma gång som deras frihet betrygfa as. Adeln såsom politiskt stånd nalkades nu sitt j lut, men sin medborgerliga ställning behöllelpg en qvar. Låtom oss, slöt tal., begagna den erltr arenhet, de insigter vi kunnat vinna, görom le ss till folkets Tribuner och folket skall minnas tt det haft och har en adel, som ridderligt kämat för dess väl. För min del nedlägger jag utan I g falnad en rätt, som i grunden tillhör svenskala olket. H. exc. frih. Inre ville på det högsta afstyrka I örslaget, hvilket talaren fann vara alltför dela nokratiskt och skulle minska det medelbaraoch k, medelbara inflytande, som den starkare statsnakten siall utöfva på den svagare. Taliren insåg förslaget vara för löst och luftigt bygdt, ör vulkaniskt, ty det skall småningom unlersräfva en stark konungamakt. Ännu vore detlg j för sent at införa förbättringar i den sekel I u ramla byggnaden. Grundvilkoret för allmänly ätt, som är allmän säkerhet, saknades i förlr lagets och derför önskade talaren att det måtte; afslås. Hr de Mare. Då nationen på ett så otvetyL ligt sätt uttalat sin gillande mening, ansåg ta-lt aren fäderneslandets väl kräfva antagande aflf; förslaget. Odelad tacksamhet skulle derigerom illfalla adeln, och efterverlden skall också erkänna ståndets stora offer på fosterlandets alare. Hr Löwenborg ansåg sig ej böra vid et så E vigtigt tillfälle draga i betänkande att utsägasitt I a ord, ett ja för det kongl. förslaget. En taareln hade vid en sammankomst sagt: klokheten, nej I 1, statsklokheten, bjuder oss antaga den folkkäre konungens förslag, och oklokt vore det isanningr att förkasta det. Det gamla boet kunna vi ej il1 enighet få oqvaldt besitta, såvida vi ej genomlr ett varde kunna tillintetgöra den fria pressen, tillintetgöra de af ångan och telegrafen åvägabragta kommunikationerna, taga vapnen ur folkets hand och bringa folkskolan derhän att der endast läres katekesen utantill, Eljest återstår ej något annat än att följa med och tryggt förlita sig på den konung, som haft skarpsinne nog att välja ett råd, hvilket innesluter hvad landet eger utmärktast. Frin. N. Tersmeden trodde att ögonblickets allvarliga betydelse kräfde att äfven han uttalade sin mening och den vore ett afslag å det kongl. förslaget. Konungen har visserligen framlagt förslaget, men initiativet kommer från hans rädgifvare; dock borde man ej tadla hvad konungen gjort. Men nog skulle våra framfarne konungar ha med största förvåning mött sina rådgifvare om de framlagt förslag, hvilka i likhet med det närvarande, ådagalagt så egna åsigter om den jemnvigt, som bör finnäs statsmak terna emellan. Denna jemnvigt finnes så vist nedlagd i våra grundlagar, som så länge bevarat oss. I en statshandling har det sagts, att vårstånds-, författnings rand är vittrad, men talaren ansåg , att om grunden vore nationel så fölle der ej samman utan genom det menskliga oförstårdet. Man har sagt att adeln söker förskansa sig, men detta vore ett lågt tal, yttradt mot bittre vetande. De herrar af konungens råd som tillstyrkt detta förslag ha ådragit sig ett omätligt ansvar inför samtid och efterverld och alla som gifva detsamma sin röst ådraga sig samma ansvar. Grafven stode snart öppen för talaren. .Den 70-årige mannen, hvad kunde han förlora på förslaget, men han ville dock, fri för detta anssvar, med lögn nedstiga i sin graf och med ett: Gud skydde fäderneslandet! rösta mot förslaget. Hr P. R. Tersmeden. 1 en fråga af så genomgripande, så omätlig vigt som den, hvilken . nu står på dagordningen, har jag ansett för en pligt att äfven för min ringa del afgifva ett öpet, motiveradt votum. Det lärer ej för någon ibland eder, mina bhrr, vara en hemlighet, att den stora frågans slutliga afgörande beror på det beslut ridderskapet och adeln i dessa dagar kommer att fatta. Det är således på eder, mina hrr, på eder allena som det beror huruvida vårt dyra fosterland ännu för en tid skall fortfarande kringvaggas i ett sväfvande, föga afundsvärdt tillstånd af oro, misstro och split, eller ock på en gäng taga ut ett jättesteg på sin utvecklingsbana, ombilda sin representation till en nationel enhet och göra begynnelseorden i vår riksdagsordninga första paragraf till en sanning. Vigtig och betydelsefull är derföre stunden; den bär inom sitt sköte fröet till Sverges framtid, till kommande j. slägters väl eller ve, till en stilla, jemn, välsignelsebringande utveckling, eller ock till söndringar, hvilkas följder äro oberäkneliga. Om ståndsinrättningen såsom sådan är i våra dagar ej mycket att säga; efter att en gång väl hafva fullgjort sin missiofi, hat den numera inför det politiska medvetandets domstol blifvit för längesedan utdömd; och detta är någonting så allmänt erkändt, att äfven ibland de mest afgjorda motståndarne till hvarje slags reform finner ifrågavarande institution i vår tid högst få, åtminstone öppna försvarare. Våra stånd, fordom uppträdande på den politiska kampplatsen i fyra mäktiga, tätt slutna kolonner, emellan hwilka intet rum var lemnadt för andra elementer, hafva under tidernas lopp nödgats se icke blott luckorna fyllas mes många andra fullt ut lika berättigade samhällsklasser, utan ock sina egnie leder genomkorsas dels af främlingar, inflyttade från de orepresenterade klasserna, dels af ympqvistar från sjelfva medstånden. Så finner man t. ex. numera äfven i det jemförelsevis mest rena ståndet, det högvördiga, den verldsliga vetenskapen vid sidan af den högkyrkliga doktrinen; tvenne elementer, emellan hvilka annars af ålder icke alltid lärer ha ansetts råda just den allranärmaste valfrändskap. Så finner man ock nu mera sjelfva bondeståndet icke så strängt afslutet som tillförene; och det är icke blott de under senare riksdagar gjorda grundlagsändringar, det är tidens hela riktning, som ovilkorligt leder till ett sådant resultat. Inom borgareståndet har plats blifvit upplåten icke blott åt målsmännen för alla möjliga yrken och industrier, utan ock åt dem, hvilka i sin egenskap af husegare icke egentligen utöfva någon slags industri. Och hvad detta höglofliga stånd angår, fordom uteslutande egnadt åt krigareyrket och den högre statstjensten, så företer detsamma numera en så brokig mångfald af yrken. att någon annan gemenssamhet än födselns svårligen inom detsamma lärer kunna igenfinnas. Att sålunda stånden redan nu befinnas i det närmaste sprängda och i ett tillstånd af uppdlösning, lärer väl näppeligen kunna förnekas. — Att åter klassvalsprincipen är på våra förhållamden ännu oanvändbarare, om möjligt än sjelfva ståndsprincipen, har nyligen blifvit ådagalagdt dels me! en bindande bevisning, dels med ex:empel, hemtade från de gjorda försöken att klassvis konstruera representationen. Man har säledes blifvit bragt derhän att förr eller sednare, nödder eller sjelfmant antaga principen af samfällda val.