Tr AA. HO0S al fljClmmIsater oliv oc sc Mt del la sitt ur själ och hjerta utgångna bifall tilll; rslaget. ti Hr Stjerngranat (hans ord voro högst svåra te t uppfätta) förklarade sig ej tro, att vår nuvalat nde representations underlag vore så förvittgt dt, att icke några af de befintliga elementerna lv, unnat begagnas, att icke något af det för svenls; a folket nationella kunnat få vara med. Ta-lre ren ansåg att kamrarnes byggnad saknade nölm g stadga och han trodde ej att den afsedda I, erhållande kraften skulle kunna skapas af sl ndstinget. Oriktigt fann talaren också, att il); ndra kammaren en mängd personer blifvit uteg utna. Han yrkade afslag älven af det skäl, tt genom förslaget grundlagsändringar skulle omma att ske alldeles för hastigt, riksdag efter ksdag. k Frih. J. Liljenerantz. Då svenska folket med g flig, ja med brinnande oro afvaktar hvad här u tilldrager sig, sade tal., borde adeln ej missänna betydelsen af denna oro samt förkasta lq srslaget på grund af anmärkningar mot detal-lf; rna deraf. Frågan vore den: om försläget utan åda kan antagas; om det kan betrygga landets igna utveckling och om dess undanskjutande ej kall medföra vådor; om hör finnas elementer Il en annan sammansättning af första kamma;n; om konungamakten derigenom inskränkes. Jetta allt vore, enligt tal:s tanke, ej farligt, ty et hvilande förslaget innehölle stadganden, hvarsenom massan hindrades från att kunna förga öfver landet och dess krafter. Att demoratien, i den mening att det bästa hvar det nnes må göra sig gällande, skulle bli herrkande, borde ej vara adeln mot, ty det bästa ör herrska. Mot de samfälda valen till andra ammaren håde ingen gjort ahmärkning, men äl emot censusbestämmelserna der. De mycket mtalade Yuteslutiie? ansåg tal. ej vara sådana ersoner, som sträfva efter politiskt inflytande. ;ensusbestämmelserna för första kammaren äro så kärpta, att man ej behöfver vara rädd för demokraÖ ien, ty medlemmarne tillsättas af män, som fått ig uppdraget det högsta medborgerliga förtroende. 4 al. ansåg första kammaren skola komma attl; j t mu DA FAO mm OM mt TA m AA AA O Få ,estå af män som måste verka för det lughä ramåtskridandet. Man har sagt om första kamnarens census att en man kunde väljas som hale 79,000 rdr intecknade af de uppställda 80,000 I, dr, men detta vore alldeles icke farligt, ty har, man goda valmän så blefve nog produkten god. lj; ; j Tal. omförmälde kategorier man föreslagit böra nsättas i första kammaren för att vinna konservativa garantier och hemställde om man ej ansåg äfven medelklassen hafva konservativa inressen? Man hade talat om den politiska situatlonen som gör förslagets antagande nödvändigt; lenna situation hade blifvit af befallande art för motståndarne till förslaget och de förmådde ej framlägga något bättre. Situationen är sådan att ingen bestämd kan förutsäga utgången, men tal. trodde på grund af beräkningar, som han ansåg tillförlitliga, att den sida han tillhörde, hade majoritet, men om förslaget fölle på 10, på 5 röster kanske på förseglade sedeln, så vore detta blott en seger förögonblicket och talaren . hemställde om adelns ställning vore så sjoustän dig i förhållande till konung och folk, attadeln kunI: de förkasta detta förslag för andra gången. Hvadanginge konungamakteis försvagande, så ville tal. fråga: är den då så stark nu, förmår den genomdrifva gagneliga reformer? Vår sednaste historia visar fur sådana reformer strandat mot stånden och deras intressen. Tvärtom ansåg tal. att regeringsmakten skall genom förslaget vinna i förmåga att kunna drifva ländet framåt utan att förlora i återhållande kraft. I betraktande af situationens vigt och i öfvertygelse om förslagets båtnad för samhället ville tal. afstå från sin sjeltskrifvenhet och rösta för det hvilande förslaget. Grefve G. Posse förklarade att han vore emot förslget och det kunde han vara såsom en man den der var djupt genomträngd af deh tanken att han ej vore beroende af någon annan än Gud och sitt lands lagar. Motivet till hans afslag låge deri, att han i förslaget ej funne några garantier för det konservativa elementet eller för bevarandet af eh stark konungamakt. Man hade sagt, att det var oafvisligt nödvändigt att antaga förslaget; detta ansåg tal. blott vara ett moderat talesätt, ett slags trosartikel. Regeringen har sagt att hon ville ha förslaget antaget blott på den lugna öfvertygelsens väg; men den der metoden att förslaget skulle åter och åter framläggas tills det blefve antaget, den ligger så nlira revolution så att han icke ens ville inrymma den tanken i sin själ. Borgareoch bondestånden, som bestå af de klokaste män, lifvade af ädel vilja att erhålla det som vore bäst, lära ej ha kunnat förklara att de vilja ha just detta förslag, ej något annat. Detta förslag skulle vara Pinsknfvet i folkets hjertant har man sagt, talaren trodde ej detta, svenska folket vore ett besinningsfullt folk, och eget nog vore det faktum att en tidning föranstaltat en godtköpsupplaga af förslaget emedan det antogs vara mindre kändt. Förr en gång hade detta förslag omfattats af ta larens hjerta, men nu sade förståndet att i förslaget icke funnes tillräckliga garantier. Talaren påminte om Danmark, der konungamakten .nu blifvit så kringskuren, att han ej ville närmare inlåta sig på detta ledsamma förhållande. De som nu vilja löpa i väg med detta förslag, de tänka ej på hvad som är rätt, de uppfatta det rätta på ett konstladt sätt. Nej, representationsförslagets nödvändighet är ej inskrifven i våra hjertan, utan det är representationsreformensnödvändighet som der är inristad, och för den, mina herrar, böra vi kämpa, men förslaget böra vi bekämpa. Om adeln framlägger ett förslag, så förebrår man oss derför, detta är dock inkonseqvent; man vill taga från oss vår af förfädren ärfda rätt, och man glömmer att förfädren voro de som begingo det fel att de då sutto på detta rum. Besinnen noga, mina herrar, att om vi antaga förslaget och detta sedan skulle befinnas vara illa gjordt, ifall det skulle leda oss till Danmarks olyckliga ställning — då kunna vi ej ändra oss mera, då kunna vi blott påminna oss den store konungens ord: Den dag varder kommande då I skulle vilja gräfva mig upp ur mullen. M. h. det är blott att sätta oss knifven på strupen, det är bara en manöver med talet om förslagets oafSila stunden är ännu ej inne. Situationen är således ej så farlig som man vill låta påskina. Man har sagt att adeln måste ge sitt bifalj annars skulle den råka i en svär ställning till folket, den skulle ej bli vald till de nya kamrarne. Talaren ville då förklara, att han skulle anse det för en stor olycka om den skulle väljas blott för konsiderationers skull. Vidare har man sagt att vi skulle förlora förtroendet i våra hemorter; förhållandet, trodde tal., skulle just bli det motsatta, man skulle akta och ära de adelsmän som rösta efter sin öfvertygelse — hvilket jag naturligtvis antager att alla göra. Tal. ämnade också ej dagtinga med sin öfvertygelse, utan rösta mot det hvilande förslaget. Hr OQO. v. Koorring förklarade att han vore emot förslaget, egentligen mot dess anda. Såsom bevis på den ilska som rådde mot adeln nämnde talaren en tidning i dag som lofvat att den skulle trycka listor med namnen på dem som röstat mot, sprida dessa öfver landet o. s. v. — det vore verkligen hårdt att få höra sådant. Ensamt stadgandet om årliga riksdagar vore i talarens tanke tillräckligt att fälla domen öfver förslaget. Första kammarens sammansättning var också chimärisk. Slutligen ansåg talaren det kungliga förslaget innebära frön till vådor och af innerligaste öfvertygelse röstade han derför emot detsamma. Frih. Bildt. Så mycket hade anförts både mot och för förslaget, att man ej kunde komma med något nytt, och talaren ville ej missbruka sin yttranderätt. Dock ville han gifva skäl för sitt votum. Talaren tillhörde dem, som ansåg att man borde egna vår representation sin vö