UHUNITIKENS HUYytLdltUGtC SKUNC DI INMNMUIT UCL YR JAIU gadt, och han ansåg att de praktiska svårighevi ter, som föratiledt bestämmandet af indirekta ec val, ingalunda vore oöfvervinneliga. sa Talaren omförmälde derefter nägra af de in-sh kast som blifvit gjorda mot sättet för första lec kammarens bildande, men sade sig sjelf icke biträda desamma. Skilnaden mellan kamrarne lta borde ligga i individuella omständigheter, ej ifö ursprunget. Skall en sådan kammare hafva ett särskildt ursprung, måste det härflyta från lan-jat dets historiska utveckling såsom i England, derjre likväl öfverhusets inflytande hufvudsakligen hade re sin grund i den klokhet, med hvilket det böjde lk sig för en ihärdig opinions påtryckning. Enså-sl dan grund som den, hvarpå Englands öfverhus ba är bygdt, söker man dock förgäfves i andra län-ld der, isynnerhet hos oss, der en första kammare, åt för att erhålla kraft, verklig kraft, måste stödja la sig, äfven den, på ett folkmandat. Talarena; gendref . vidare påståendena om landstingens lsl olämplighet såsom valkorporationer och ansåg,med I! a betraktande af landstingens karakter och sam-!k mansättning, ej förmätet att af dem i allmänhet ri vänta goda val. Sporde man emellertid huruvida landstingen nu motsvarade den bild, talall ren af dem uppdragit, så svarade han derpå ett In obetingadt nej. Men han misströstade dock icke lk om framtiden: Det låg i förhållandenas natur ft att man inom en sådan institution skulle i börje jan mera tänka på återhåll än på verksamhet;v men talaren var förvissad att landstingen snart !h skulle i sig innesluta det utmärktaste länen er-s bjuda af insigter och duglighet. Dock måste ti han beklaga och ogilla att det föreliggande förri slaget afgifvits innan man ernått detta önsk-I ningsmål. Öfvergångsperioden kunde medföra d olägenheter och till äfventyrs förrycka sjelfva ij landstingsinstitutionen. Talaren ville föröfrigt fi icke ingå i granskning af förslagets detaljer, k men kunde dock icke undertrycka en anmärk-f ning mot det olika antalet ledamöter i kam-s rarne, hvilket kunde medföra olägenheter, syn-t nerligast vid bevillningens bestämmande. Detlk till stöd för denna olikhet anförda motiv bort-ly fölle ju då äfven om första kammaren vore folkI c vald, och talaren trodde att en lämpligare utväg r för lösningen af sådana frågor som icke kunna l( förfalla, hade bort utfinnas. 8 Gillande förslagets grunder, kunde talaren så-t ledes ej ännat än finna fog till anmärktiingar s mot det sätt, hvarpå de blifvit tillämpade, lik-l som han ej heller ansåg landstingen mogna för 1 det dem tillämnade uppdrag, och skulle följ-f aktligen önska en omarbetning och ett uppskof. : Men innan man bestämde sig för sådant, borde I c man eftersinna hvilka äfventyr, som dermed l1 kunna vara förbundna. Talaren tänkte härvid 1 icke på revolution, ty utan en oförlåtlig svaghet l hos styrelsen kunde en sådan ej inträffa der frili het och allmänt välstånd äro rådande; men man l: hade att af ett afslag vänta en spänning i lanr-: det, sådan att en sofring b!efve omöjlig. För-t slaget har redan blifvit en fana, af hvilken man : vill försvara hvarje flik, och om det faller, skall man hålla på hvarje bokstaf deri och intet an-l: nat upptagas ens till pröfning. Af den strid, som l: sålunda skulle uppstå, vore utgången hvarken l: oviss eller aflägsen; men följden af densamma l: skulle blifva att förslaget komme att betraktas . som en eröfring och att man kunde få skäl att : tillämpa det bekanta: ve victis! Det ligger stor vigt på stämningen i första ögonblicket, och denna kan vid tillämpningen af en ny lag blifva sådan, att derigenom mången felaktig bokstaf kan förbättras. Vinnes reformen utan en sådan strid, som den nyss antydda, skall tacksamheten mot dem, som gjort uppoffringar, betrygga de första valen och förebygga många befarade vådor. Ställningen vore allvarsam. Då afgörandets stund nalkades, hade mai i sjelfva verket ej att sysselsätta sig med kritik af det hvilande förslaget, utan med frågan derom, om man kan framlägga något nytt; men ej ett hugskott, utan ett sådant, som man ärligt tror hafva utsigt att bli antaget. Kan det deremot med visshet förutses, ) att det hvilande förslaget förr eller sednare blir lag, är då striden berättigad? Talaren trodde det ej, och derföre ämnade han rösta för förslaget. Hr 8. G. von Troil sade sig ha infunnit sig vid detta vigtiga tillfälle, alldeles främmande för några bearbetningar, för att dela det dryga ansvar förslagets öde medför och tal. ville ange skälen för det votum han komme att afgifva. Tal. hade nogsamt pröfvat förslaget och ville rösta för detsamma. Han vore ej blind för dess brister och han skulle ansett det ha varitaf nytta om första kammaren fått i sig inrymma ledamöter af de högst beskattade i alla delar af landet och att skilnaden i antalet ledamöter i första och andra kammaren ej varit så stor. Men man finge ej hålla så strängt på sina egna åsigter, utan borde det vara en medborgerlig pligt att afstå från enskilda tycken; ty det nya förslaget innehölle i sanning en vida sannare representation af folket än den nuvarande. 1809 års konstitutionsutskott uttryckte den åsigt att alla svenska medborgare borde deltaga i valen, men hur mycket gehör hade väl alla frågor i detta syfte lyckats vinna? Adeln och presterna stodo också derföre på nästan samma ståndpunkt, och mycken bildning i landet vore derföre utestängd från deltagande 1 lagstiftningen — men hur länge tror man väl att detta skall få fortfara? Landets upplysta omdöme inser omöjligheten deraf. Det nya förslaget innehåller de vigtigaste betingelserna för en ny representation. Tal. beklagade att han vid uttalande af denna åsigt komme att uppträda mot en sida, som han räknat sig en ä:a af att i tio år tillhört, och inom hvilken han räknade många både politiska och personliga vänner, men representanten måste ledas af fosterlandskärleken och sin öfvertygelse. Enighet, ömgesidig förtroende mellan konungen, folket och dess representanier ansåg tal. skola bli följden af förslagets antagande. Mindre nationer hatva mer än andra behof af samdrägt och emghet och tal. trodde att dessa frukter skola vinnas af förslagets antagande. Faller det deremot, gå vi till mötes en lång tid af split, tvedrägt och äfvenYr Det kunde ej nekas att folket vore för förslaget, och om det svikes i sina förhoppningar, skall deraf följa en oro, som skulle menligt inverka på vårt ekonomiska välstånd, och om strider uppstå i Europa, hvartill anledningar visserligen icke saknas, äfven vådor för vårt oberoende och sjelfbestånd. Talaren röstade för förslaget, emedan genom ett afslag fäderneslandets välfärd och lugn skulle sättas på spel, och emedan adelns eget välförstådda intresse fordrade att det nu antoges. Man borde med hopp och förtröstan motse framtiden och icke förgäta, att man kanske snart genom omständigheternas makt tvingas att sluta sig kring ett sådant som vore sämre och vida mindre betryggande. Tal. uppmanade ståndet att afs:å från sina företrädesrättigheter till fromma för ett älskadt fosterland. Hr Weidenbjelm ansåg att om man också förkastade förslaget nu, så vore dermed-ingenting vunnit, ty det skulle oupphörligt återkomma och slntligen dock vinna seger. Tal. gillade de orsaker man anfört för att man nu önskar en representationsförändring, och då sjelfva förslaget eger rot i folkets föreställning, hjelper ej nåfp lappningar, då måste det antagas i den form . M:t framlagt detsamma. Orsaken till motståndet mat förslaget låge egentligen i dess demokratiska anda; men denna anda tillhör ju den tid, hvari vi lefva, och äfven i vår aflägsna nord skall man få svårt att undertrycka den, den uppträder med förnyad styrka, och för sent skall man ångra att man ej varit nog klok alt föra eftergifter. Det vore en af förslagets hufvudförtjenster att det framkommit under en tid, då den demokratiska andan ännu kan styras och att det ej gjort större eftergifter åt densamma än som äro oundgängliga, och han önskade verkligen bättre bevis än mrctståndarne härvidlag anfört, tv dAnolichet och redharhet hli de com kamma