Aftonbladet – 5 december 1865, sida 5

ett skarpt skärande ljud, besvaras detta med vänlig itver af otaliga dörrar, som knarra oeh smälla. Då besluta myndigheterna alt vidtaga energiska steg för att få huset rifvet, men de lugna sig åter när stormen upphört och den töckniga vindstillan mträder. Två vagnar, falla med res-effekter, färdades genom töcknet och stannade vid porten. En betjent hoppade ned från kuskbocken och framtog en rostig nyckel, med hvilken han sent omsider lyckades förskaffa sig inträde. Nu steg ur vagnen ett fruntimmer i djup sorgdrägt och gick in i huset, åtföljdt af en svartkladd kammarjungfru, som såg olycklig och nedslagen utoc ryste till då hon möttes af den instängda luften i denna så länge obebodda bostad. De gingo en trappa upp. Genom halftomma rum, der deras steg uppväckte ett ihåligt ljud, förde John sin unga matmoder till det rum, som en gång hade varit hans gamla husbondes. Han öppnade fönstret, och till och med töcknet var välkommet, så qvaf och grafhvalfslik kändes luften i detta rum. Mr Carnoosies stol stod ännu qvar der han hade suttit i den få dagar före sin död, nära kaminen, i hvilken också fanns qvar askan efter en längesedan slocknad eld. John drog upp sin näsduk ur fickan och försökte med rå artighet att få bort det i åratal hopade dammet från denna stol, men han jagade blott upp ett moln, som kom Beatrices kammarjungfru att bryta uti en förtviflad hosta. Städa upp detta rum, John, sade miss Gordon, hvarefter hon gick nedför trappan och ut på gatan. Hon gick ut utan något bestämdt mål, och utan bestämdt mål vandrade hon framåt de töckniga gatorna, der gaslyktorna redan voro tända. Hon sökte, önskade och hoppades intet. Det var icke sorg hon kände, utan något mera — en dof hjerteångest, som icke fann någon lättnad i tårar och klagan, ett qval, som följde henne hvart hon gick — en tung, olidlig börda. (Forts.?