Aftonbladet – 5 december 1865, sida 1

Alldeles — alldeles — men som mr Mor timer icke var närmaste arfvinge, så gjord: han ingenting dervid. Jag ser — jag ser. Mr Brown4, sade Beatrice med kul! oct klar röst, lät oss förstå hvarandra rätt Jag vili icke afsiå mina rättigheter tiil Car noosie eller, rättare, jag vill icke ett ende ögonblick uppböra att betrakta mig som de lagliga egarinna. Mia bästa miss Gordon, jag vill icke på minsta sätt döma i er eak; men jag visu er, såvidt jag sjelf kan se, att den har sin: svaga puukter. Naturligtvis har den stark: punkter också. Jag skell lsga att jag föl se testamentet, och allt efier som saken ut vecklar sig, skola vi se vår väg bättre. Men huru vågar Antony Gervoise klandrr detta testamente? frågade Beatrice. tHvar för klandras det ej ut den ende, som kar ba rätt att klandra det — mr Sione? SAt det goda skälet, att den stackars herrn är död. Han dog af evw fall från hästen för åtla dagar sedan. Beatrice stirrade på honom med dyster bestörtning. Skall då himlen aldrig tröttna att gynna denre mav! utbrast hon. SFörmodbgen hade han väl mutat hästen att kasta af sin ryttare, Le icke, mr Brown — han är nog : ständ till det, hav, ja till tio gånger mer in så; Gud hjelpe hans sieckars lilla doter! Stackers oskyldiga kräk! Hon är bloi: ett namn, som de hbegagua emot mig, och huru det än må gå för mig, så näste hon allid lida. Je, jeg kan ieke hjelpa henne numera, Jag ber min egen strid att ut sämpa, och ehuru ni tyckes anse den beravklig, så skall jag besegra dem, wr Brow 14 Jeg hoppas det4, svarade mr Brown ar. ugt och lempade henne, Och Beatrice blef ensam, sittande i gamle mr Carnoosies stol, blickande in ieldbrasan såsom han hade gjort tolf år förut, käonude, såsom ban bade käont. biuerheten Ht ett öfvergifvet fillsrånd, uch bärande;