Aftonbladet – 4 december 1865, sida 3

a m It n e-e HTVV TIA 9 SFYMEN vVvIG Ut: tiUvtCIldIla PICOLURKrike ropat sitt uppmuntringsord till den svenska rep:esentationsreformen, kommer nu slutligen er liten trupp så varligt framsmygande från dunkla vrär och försöker inbilla hvem som vill höra derpå, att Sverges nya representation, sådan den föreslagits af en liberal regering, är — långtifrån någon liberal reform. Förslaget är tvärtom, försäkras det från detta häll, det mest frihetsfiendtliga, som någonsin blifvit framkastadt för att hålla ett folk i mörker, gora det olyckligt och skämma ut det inför främmande nationer. Hvarifrån tror ni väl att denna klagan Jutgår? Kanske från några öfverspända ultraradikaler? Nej, från ultramontanerna, från jesnitpartiet, från obskurantismens egna lifdrabanter. För dem är det svenska representationsförslaget icke nog liberalt och de hoppas också, att det skall förkastas. De kunde gerna hafva inskränkt sig till ett simpelt uttalande af denna förhoppning, hvilket onekligen varit ärligare och mera öfverensstämmande med ifrågavarande partis kända sympatier; men det anses naturligtvis verksammare, att motivera sina åsigter genom några liberala fraser. Loyolas lärjungar hafva alltid förstått att lämpa sina ord efter tider och omständigheter. Attsäga rent ut: ?det svenska representationsförslaget är oss, despotismens och obskurantismens svurne sakförare, en styggelse, ty det är steg framåt på civilisationens väg och ur denna synpunkt af stor tetydelse ej blott för det lilla kätterska Sverge, utan för alla länder? — icke kunde sådant tal göra verkan i vär tid. Nej, om något kunde göra den svenska reformen misstänkt i Europas lögun, vore det genom att framställa den såI Isom icke liberal. Men huru vore en sådan Å I I framställmng möjlig ? Jo, man söker efter om icke det förhatliga förslaget har åtminstone någon svag puukt, någon Akilleshäl som kan träffas af förtalets giftiga pilar. i propositionen af den 5 Januari 1863 finnes verkligen en sådan punkt. Det är den 26 paragrafer, der det heter: riksdagsmannabefattningkan endast utöfvas ar svenska medborgare, om bekänna sig till kristen-proteIstantisk läa?. Ah,ropaultramontanerna, der I seviintoleansen,illiberalismen, despotismen, obskurantsn.en! Och de fortsätta med jämmerliga klagoljud öfver det förtryck, hvaruti de svenska katolikerna befinna sig, hvarifrån de genom några djerfva språng i detinitionen komma till den slutledning, att hela förslaget är det mest frihetsfiendtliga och något som ovilkorligt bör förkastas. Ifrägaverande punkt är onekligen mindre öfverensstämmande med vår tids liberala anda och jag är viss om, att alla svenskar, som äro genomträngda af denna anda, skulle med nöje sett att inskränkningen helt och hållet borttasits; men det gifves dock ännu förmildrande omständigheter vid en dom i detta fall, och man kan icke neka, att de grunder som i förslagets motivering angifvas, för den 26 paragrafen, tillsvidare böra respekteras. Det ädla och allvarliga sträfvande framåt, som visar sig hos Sverges närvarande regering och som äfven så tydligt gör sig gällande i representationsförslaget i dess helhet, ger oss välgrundade förhoppningar om att denna regering i fast förbund med en upplyst nation skall, så snart omständigheterna det fullt medgifva, icke lemna ens det ringaste öfrigt att önska inom den verkliga frihetens område. Det är också detta, som lyckligtvis inses och erkämnes af upplysta och liberala personer i Frankrike och hvarom man just i dessa daggar haft tillfälle att öfvertyga sig. Ultramomtanernas anfall mot den svenska representrationsreformen har icke funnit den ringaste tänklang. Det ser till och med ut, som skullle anklagelsen mot Sverges regering för intolerans och illiberala afsigter i allt möjligt verka just motsatsen af hvad smädarne åsyftat. Ett sådant utfall från obskuratismens och intoleransens eget hufvudläger måste förefalla misstänkt, och hvar och en som förmår något blicka in i de verkliga förhål landena, känner sig just derför så mycket mer manad att ställa sig på den anfallnes sida. Om den svenska representationsreformen angripes af jesuiterna, är denna reform, säga de som kanske förut icke så noga gjort sig; reda för densamma, otvifvelaktigt af stor betydelse för hela vår verldsdels liberala tsträfvanden. Det är väl heller icke tänkbartt, får man här höra yttras, att någon i Svwerge skulle vilja gå obskuratismens ärenden och rösta emot reformen, en reform, scom just är den enda möjligheten för svemska nationen att betaga de missnöjda hvarje anledning till klagomål öfver bristande liberalitet. Nej, det är sannerligen icke tänkbart, svarar en patriotisk svensk på dessa yttranden. Om det också ända in i sista stund funnits medlemmar af Sverges adel, som ansett sig bböra bevara hvad de kalla sina rättigheter gent emot hela den öfriga nationens så tydliggt uttryckta vilja, kunna de icke, vid ropet frrån en hel verldsdel, framhärda i en föresatss. som skulle göra dem misstänkta att viljaa räcka handen åt den lilla reaktionära cliique, hvilken ännu söker använda alla metdel för att öfverallt återföra oss till förevunma tiders mörker och tvång. Nej, fortfar den fosterlandsälskande svensken. när ham i detta ämne samtalar med utländninningar, detta her sannerligen icke kunnat vara dle svenska riddersmännens afsigt. Dessa rriddersmän äro lika goda patrioter som vi alla, och de kunna icke vilja att den minsta fläck skall vidläda deras gamla sköldermärken. De offra utan tvifvel tsina rättighester på fäderneslandets altare. De kan (jj dröja många dagar, förrän hele Europa: lärt sig känna och värdera den svenska adelns fosterlandskärlek, förrän det glada budskajpet om den stora svenska frågans lyckligga lösning flyger kring alla land, glä der allsa frihetsälskande folk och med detsammar anvisar Sverges folk dem plats, en af hedcersplatserna, som det hädanefter har tt inteaga bland jordens förnämsta nationer. Det libberala Europa väntar med otålighet på detta — budskap. Om ultra.wontaner och obskurranter af allehanda slag skulle derigenom se sina planer korsade, utgör sådant blott en ny glädjeanledning för den verkliga frihetens vänner. Ah me mo mn vv AR HV HA mm Pm AO ST Ör