Aftonbladet – 4 december 1865, sida 3

tige konduktören åt oss sex, som häromdagen sutto tillsammans i en kupe på snälltåget. Ödet hade fört våra vägar tillhopa, Vi skulle alla sex till Carlstad, och en hvar önskade naturligtvis förskatfa sig det så beqvämt som möjligt. Två af mina medresande och jag hade nyss förut kollationerat tiderna, då hvar och en af oss afsändt telegrammer från Stockholm till Finnerödja poststation, för att derifrån erhålla plats med postdiligensen till Carlstad. Det befanns, avt jag kommit en timma för sent, och jag gratulerade redan mina båda förenämnda medresande, af hvilka den ena var en tjock brukspatron, såsom de beati possidentes, hvilken skulle åka inuti kupen. Sjelf hyste jag dock ännu ett svagt hopp att äfven få åka ?summa diligentia? d. v. 8. på diligensens kuskbock. Tåget stannar, vi skynda ut på plattformen, ropande: postexpeditionen? postexpeditionen? ?På vinden! På vinden!4 blef svaret, och Jnu trängdes vi omkring den smala trappuppgången, för att komma dit upp. Det hår är då den besynnerlhgaste väg. till ett postkontor jag sett?, anmärkte vår brukspatron, för hvilken vi andra fem krusade något litet, ef aktning för hans två stångjernshamrar, tre hyttor, cberäknadt alla andelar i gående och stående verk. Stigen på mina herrar?, tillade han, jag går nätt och jemt upp här på bredden. Jag drar mig tillbaka, afstående mina anspråk.? Vi andra rusade på, enhvar naturligtvis angelägen om att nu få sitta bredvid postiljonen, en ära, som vi glömt att anhålla om pr telegraf. Postmästaren, störd i postverkets hemligheter af vårt anlopp, öppnade dörren till den aldra näpnaste, lilla vindskupa, 3!2 alnar i fyrkant. Vi voro fyra kandidater, beredda att Ptaga kuskbocken?, men blefvo kuggade alla fyra. Platsen derpå var redan upptagen at n:r 7, och mina förenämnde två medresande voro de lyckliga kupetinnehafvarne. — Postmästsren upplyste Ilikväl, att deras platser ej gällde längre än till Atop. Vår brukspatron skrattade i mjugg, der han stod nere i trappan åt vårt misslyckade försök, men jag tog i tankarne revanche på honom, då jag mätte hans och hans kamrats tjocklek samt postdiligensens smalhet. Och jag fleck rätt! De klämde hvarandra rätt försvarligt! En högre uppenbarelse i form af en tre alnars lång hällkarl ådrog sig nu vår uppmärksamhet, och vi beställde hästar. ?Glom inte att ta den bästa fjederkärran? ropade vi alla efter honom, och en timma sednare sutto vi, en stund efter diligensens afgång, i åkdonen. Skjutsbonden försäkrade, att jag fått den bästa fjederkärran, och var det verkligen så, så måtte alla de andra fått den alira sämsta. Jag ruskades, skakades och preparerades helt mör på min väl befjedrade rapphöna. Nöjet kostade 1 rdr 37 öre milen, och det var det då alldeles icke värdt! Jag hade god tid att öfverlemna mig åt mediterande och kom att tänka på det eviga skjutsväsendet, denna egyptiska landsplåga, som satt så många myror i hufvudet på rikets ständer. Dessa hafva begått en svår mannamån! Eller kan det högvälborna ridderskapet och adeln, det högvördiga presteståndet, det höglofliga borgareståndet och de hedervärda neka, att under det de gjort allt för de skjutsande, ha de ingenting gjort för de åkande? Tortyren är i andra civiliserade länder afskaftad, men i Sverge existerar den ännu — genom skjutskärran. När de skjutsande gång efter annan fått legan höjd från 50 öre till 1 rdr, så borde rikets ständer å andra sidan också burit civilisationen det offer, att de ålagt gästgifvare att åtminstone mot särskild extra betalning hålla resande tillhanda bättre åkdon än nu är fal. let — t. ex. försvarliga prestechäsar?. Vägen var krrokig?, d. v. s. fullaf djupa och tillfrusna hbjulspår, och vid en häftig stöt, föroreakad deraf, fick jag en luminös id. Hörpå, Lars Petter, hur kommer det till, att de der herrarne ej fingo biljett längre än till Åtorp, ehuru de telegraferat om plats ända fram till Carlstad ?? frågade jag. ?Jo, platserna fås ej längre än från det ena postkontoret till det andra, om de ej äro betingade ett dygn förut.? Jasä! d. v. 8., att om jag kommer före diligensen till Åtorp, så har jag företräde!? ?Hm, Gud bevars !? ?Nå, så hör då på! 50 öre, om jag kowmnmer först till Åtorp !? Pi-kan klatschade, och nu bar det af. Vi voro, som jag nämnt sju; jag körde förbi en skjutskärra och diligensen, summa fyra af mina medresande, men hann ej upp de andra två, som åkte tillsammans. När vi andra anlände till Åtorp, stodo de redan på trappan till postkuntoret med sina biljetter i blind. Fatalt! Men det var ändå en tröst att se brukspatronen och hans kamrat nu stå der, delande samma öde som vi. Bättre lycka i Kristinehamn !? tänkte alla och ropade på hästar. Finns inte på en och en half timma !? blef svaret. Det är så visliga stäldt, att jernvägsresande anlända tlil Åtorp en tid på dagen, då vanligen alla skjutshästar gått ut, ty vid skjutsens ordnande har man ej tänkt på jernvägen, och den enskilda spekulationen har icke heller här haft ögonen öppna. Hvad återstod nu annat än att ackordera med Lars Petter om, skjuts till Wall, gästgifyargården närmast Åtorp. Han funderade om Grålle, som redan gått tio tjerdingsväg, skulle stå ut, beslöt sig slutligen för att skjutsa, men begärde dubbla skjutspengar. Jag hade brådtom och ville undvika att skaka hela vägen till Carlstad på bondkärra, Nå, låt gå då!l... sönderskakad, lurad och prejad ! Nu bar det af igen, och de andra följde hack i häl. Det var en kappkörning å la Epsom, men värre än der, ty natten var kolmörk. Till Kristinehamn anlände jag först och fick der ändtligen biljett i kupen. Sedan kom diligensen. Nva svårigheter! Två hade kommit med den dit, och en kunde nu blott få följa med derifrån. Båda voro lika berättigade att få den återstående platsen i kupån. Hvem skulle afstå? Jag föreslog herrarne att dra lott och hade redan gjort en ödets urna af min vintermössa, då den ena beslöt sig för att hellre njuta en god och lugn sömn i Kristinehamn än taga små tupplurar? i postkupn, Victoria! Målet för kappkörningen hada