Aftonbladet – 2 december 1865, sida 3

bergstag antordes at bergmästaren Vv. AA. Sjögren och den från Hernösand af rädman P. G. Rönblad. -54 7 JEN Adressen från Nora framlemnades af stadens; riksdageman handlanden Wistelius, samt adressen från Ekesjö af denna stads ombud -vid riksdagen majoren Hjertström. verges riddersmän. Had Tidning.) röt er onn Till mus ee Den tålar med gu. Om en framtid, berrlig us Den blåser från sköldarne seklers aac Och ropar med makt: ?Nu framåt, fram, Du tappra riddareskara, Vårt tädernesland är i fåra !? — Hvar hotar då fienden? Östan ifrån? Eller kommer han sunnan -hän? Är han lössläppt ånyo, steppens son, Är Sundet germaniskt ren? Nej, riddare gode! derute är lugnt, Men innan hotar ett åskmoln tungt, Fulladdadt sen långa tider, — Och ve, om sin blixt det sprider! Det fördystrar den nordiska himlens glans, Det skiljer broder från bror, Det kastar sin skugga på lagrens krans, Som ur fredliga segrar gror. Det sprider mörker kring rike och stat Och mörkret det föder hämd och hat, Och helt snart är den svenska jorden Som en tistelströdd åker vorden! På eder, som dväljas i sköldesal, Har folket sin blick nu fäst, I män med de lysande ättartal, Som stån konungatronen näst. I gingen ju alltid i främsta led, När, för ära och. ljus nationen stred, Ej viken I nu väl tillbaka Fast fältropet heter: försaka!? Nu är ju ej längre blott ädlingen tolk För nationens hyfsning och ans? Nu har vid dess sida stått upp ett folk, Hvårs söner täfla med hans! : Nu framträder arbetets adliga ätt Och kräfver sin aktning, begär sin rätt Att få taga del i striden För friheten, ljuset och friden! Så stängen er ej inom slutet skal Lik musslan som perla bar, : Träden fram bland folket på höjd, i dal Med ett ärligt; ridderligt svar! Bevisen att svenska ädlingens mod Ej endast; förbytts. uti. öfvermod, Och låten den adlige svennen Tystas ned af foslerlandsvännen! Se! -kämpen mot påfves och munkars makt, Den gamle af Wasastam, : Som framför ert riddarehus står vakt, Han blickar så allvarsam! Och sonsonen, fallen på Litzens slätt För samvetets frid och menniskans rätt, Hen låter ett åskmoln stanna Af sorg, på sin breda panna. De satte er båda högt som värn För landet, i råd och strid, Deras runor 1 förden med ord och jern, Så verlden gaf genljud dervid! Nu låten er röst, uti vågskålen lagd, Ej fördunkla värdet af forntidens bragd, Låten gyllene sköldarne glimmå Ännu uti framtids timma! 1 ären ej här, som i andra land, En segrande främlingskast, Som bröt in n:ed våld uppå fredlig strand Och slog uti blod sig fast! Här ären I folkets barn såsom vi — Så stånden nu folket i striden bi Och visen att fädernejorden I älsken i mera än orden! Ty, gå vi tillbaka till hedenhös, Hvar, riddersmän, ligger er rot? Den går djupt i den jord som vinterfrös, Njugg och hård, under bondens fot! Det var utur odalmannens stam Som jarlarnes, trotsiga slägte gick fram, Och fram gingo ur bondens hydda De ädlingar sköldbeprydda! Och skåda vi rättvist den stolta tid, Då I buren Sverges namn Kring häpnande verld med frid och strid, Hvem öppnades ärans famn? Jo, riddarn vann ära och gyllene ked, Men blodiga sår blott de djupa led, Som bakom honom stridde, glömda, Och segrade, oberörada! Så ha vi betalt med ära och guld I sekler, er stolfir.bragd; Betalen I också nu eder skuld, Af konung och folk uppsagd! talen den skulden i ärligt mynt Örh tysten den skara som Ooförsynt Vill frihetens vingar stäcka Och adelssköldarne fläcka! Se! folket är lugnat, det bor ej hot I dess öppna, spanande blick, ott vaket och väntande ser det er mot Öch vil läsa sitt ödes skick!