Aftonbladet – 1 december 1865, sida 3

och presterskapets — motstaänd blivit Desegradt, derigenom att man fått ettdera af dessa stånd öfver på den bättre meningens sida. Och det är först efter ofantliga ansträngningar detta låtit sig göra, ansträngningar, som till betydlig grad fallit på den ringaktade pressens lott. Det är då icke så litet harmligt att höra medlemmar af dessa stånd nu göra sig dessa framsteg tillgodo, ezom de gjort allt att motverka, när det nemligen gäller att använda dem såsom försvar för samma stånds fortsatta tillvaro. Det vore väl värdt mödan att genomgå våra fyr-stånds-riksdagars historia, för avt klart lägga det ofvannämnda förhållandet i dagen: det faktum nemligen att de ihärdigt motverkat allt hvad ett högre tidsmedve tande påkallat såsom nödvändigt för vårt framåtskridande på civilisationens bana, Om adeln varit, på sednare tider, något medgörligare i afseende å vissa ekonomiska frågor (det är de 8. k. junkrarnes förtjenst), så har presteståndets majoritet varit så mycket säkrare — den har icke attförebrå sig någon eftergift för tidens kraf. (Och våra. prester dela denna ära med alla län ders och tiders presterskap: från Odins och Baals prester till Roms kerdinaler och Turkiets Ulemas.) Professor Rydin har väl framlagt några lärorika drag ur adelns historia med afseende å representationsfrågan, men historien om de båda ståndens ställning till det framåtskridande, som de nu göra sig till godo, är ännu oskrifven. Förhållandet är att de hafva motarbetat i det allra längsta alla förändringar både hvad rättsoch humanitetsförhållanden angår, såsom qvinnans lika arfsrätt och myndighet (till adelns ära hörer att aldrig hafva bifallit den förra) busagans afskaffande, spöstraffets upphäfvande, det utvidgande af den kyrkliga friheten som ligger i socknebandets lösning, oäkta barns arfsrätt, utvidgande af religionsfriheten m. m. m. m., och alltid har det hetat, såsom nu i fråga om representationsreformen, att förändringen ekulle blifva fäderneslandets olycka. Men den blef, der den vann framgång, vår lycka, och nu gör man sig detta till godo till försvar för det närvarande oefterrättlica rikedagsväsendet. Detta är dock något starkt. Men, invänder man måhända, motståndet var dock nyttigt, emedan reformen derigenom uppsköts intilldess nationen var för densamma mogen. Hade vederbörande fått råda, så hade nationen aldrig varit mogen: hade de ej stretat emot, så hade vi ej stått några tiotal af år efter de flesta andra folk uppå många områden, trots vår nations intelligens och handlingskraft. I öfrigtlärer det vara nationen sjelf, som bör få bedöma sin mogenhet. Den accepterar sannerligen icke en ny sak förrän den ingått i dess medvetande och då är man också mogen derför. Och denna blytyngd på folkets andliga kraft, när det vill röra sig framåt, kallar man det Skonservativa elementet, som företrädesvis skulle upprätthållas i en första kammare, sammansatt af adel och prester. Det är härmed den brådstörtandet. den framrusandeX teformlustan skall stäfjas. Men hvar finnes väl något tecken till ett dylikt framrusande å svenska folkets sia? Det är sannerligen konservativt nog af si sjelf, utan förmyndare i hjelm eller me prestkappa och tarfvar ganska kraftiga påslötar, för att lemna gamla föreställningssätt och vanor. Hela detta tal om farorna för omogna nyheter är alltså lika Comogett eom osannt. Och hvad är det då för reformer, som predikas från dessa folkförledares, dessa omstörtares sida? Jo, förbättriog i folkundervisningen, i försvarsväsendet, i kommunikationsanstalterna, i arbetsklassens ställning m. m. Hvad är det väl här, som kan gå för brådstörtadt? Men de som ifra för dessa reformer taga de andliga krafternas i landet medverkan i anspråk — ty allt detta kan ej göras med maktspråk ofvanifrån — och detta etörer vissa personers ro, vid och efter middagsbordet, och derföre tycker man ej om detta 4pråkt, denna Sorot. Konservatismen lärer väl, när allt kommer omkring, vara i det närmaste enahanda med lättja, tankens och kroppens. Öch hvad är det väl för brådstörtande reformer, som försiggått i andra länder, som visat så stora vådor? Vi känna intet enda exempel derpå, men väl veta vi, att när den af tiden påkallade utvecklingen — som tillhör hvarje organism — blifvit hämmad, så kan det komma att gå brådstörtadt? nog till för en tid, tills allt åter hunnit stadga sig. Och det är dessa språng, som alltid varit omstörtningar af en hop vördnadsvärda saker, hvilka man så väl konserverat, det är dessa man behagar åberopa, när man talar om reformer, under det de sednare just förebygga slika äfventyr. Låt oss derföre slippa höra detta fåvitska tal om konserverande elementert m. m., såsom betingande ett adligt-presterligt öfverbus. Nationen i sin helhet har sjelfbevarelsedrift nog, för att icke hängifva sig åt hugskott, hvilka deremot kunna lätt förekomma, när makten ligger hos en eller fl-ra experimevtörer. Adeln och presteståndet hafva hållit oss länge nog tillbaka: vi känna nu med oss både kraft och håg att gå framåt på odlingens — den andliza och materiella odlingens — bana, och vi vilja blifva qvitt detta påhäng, som hämmar alla våra steg, under förevändning att hindra oss från framrusande. Har icke i öfrigt prester-, skapet fält nog att verka på den allmänna meningen utom sin iilla ståndssal på Rid-! darholmen? Har det icke alla rikets predikstolar och skolsalar till sitt förfogande? Och om denna sednare makt icke är tillräcklig för att väcka folkets besinning och varna det för öfverdåd, så lärer väl den förra icke vara hållbar i längden. Ett måste vi åtminstone undanbedja oss: att man icke må göra sig tillgodo de framsteg, som under sednare tider blifvit åvägabragta, trots de s. k. Ckonservativa elementerna i våra riksdagars två första stånd.? Förteckning