Aftonbladet – 30 november 1865, sida 4

Australien ha blivit afvisade. Berlin. Preussiska örlogsskeppet Vineta har afgått till Chile. Libeck. Svenska konsuln här på platsen dementerar officielt i LibeckZeitung uppgiften att boskapssjukan utbrutit i Skåne. BLANDADE ÄMNEN. Krigarens känslor under batalj. En af Newyorks frivilliga soldater har till en amerikansk tidning insändt följande skizz med ofvanstående rubrik : Mången frågar sig hvilka känslor genomströmma soldaten under stridens ögonblick. Allas känslor äro naturligtvis ej lika hvarähdra. Somliga äro kalla, beslutsamma och modiga, somliga förlora all besinning och vilja ensamme rusa fram mot hundrade; andra åter äro rädda som qvinnor, de darra som asplöf, tyckas döda för hederns bud och för känslan af blygsel, de blott längta efter skydd och tänka på att springa från stridsplatsen. Lord Forth under Krimkriget är ett exempel härpå. När förposterna engagera till hufvudbatalj och skottvexlingen pågått något blir man van vid den; allteftersom hufvudangreppet nalkas blir man mer och mer upplifvad och de som darrade vid de första få skotten rusa nu fram som hjeltar. Jag påminner mig mycket väl mina känslor under den första batalj, i hvilken jag var med. Aftonen förut erhöllo vi order att göra oss färdiga att tidigt på morgonen angripa fienden. Öfverallt rådde virrvarr, brådska, ängslan. Gevären gjordes rena, ammunitionen eftersågs, tornistrarne packades, fältflaskorna fylldes, bandolererna putsades, bref skrefvos. Vi hade några karlar i vått kompani, hvilka alltid skrutit med sin bravour, och som bara längtade efter att få slåss, såsom de sade. De voro nu tysta som muren, icke ett ord gick öfver deras läppar. En af dem, som satte sin ära i att söka profanera allt heligt, lånade sig en bibel, satte sig och läste länge i den och han föreställde sin! sofkamrat huru nödvändigt det var att göra bön innan man gick och lade sig. Det var slut med hans bravader, han hade hastigt blifvit en stillsam, lugn och blygsam man. Jag tillstär. att en känsla af fruktan och oro hvilade öfver mig. Bataljen var gifven sak, fienden innehade en stark position och vi hade ett förtvifladt motstånd att vänta. Jag hade önskat att få vara med i en batalj, nu fruktade jag den som döden. Jag kunde ej sofva mycket under natten. Morgonen kom och våra kolonner marscherade tysta fram genom. en skog. Den första bekantskapen vi fingo med fienden var då hans utposter började skärmytsla med vårt avantgarde, de förre dragande sig tillbaka allt efter som det sednare avancerade. Vi kommo ut ur skogen och utbredde oss hastigt i stridsordning: en sluttande höjd gjorde att fienden ej kunde se oss. En del af vår styrka hade blifvit skickad på en omväg för att anfalla fienden i flanken, och tills denna styrka hann komma fram, var det nödvändigt att vi höllo fiendens uppmärksamhet fästad på fronten. Vi marscherade med stadiga steg upp åt höjden, tills fiendens hela linie på en gång blef oss varse. Vi gjorde halt och några minuter förflöto, under hvilka ej ett skott lossades på någondera sidan. Der stotlo två armeer, den ena väntande på aut den andra skulle begynna slagtandet. Våra karlars ansigten sågo bleka men beslutsamma ut; några af dem stodo stilla som statyer, andra voro oroliga, det ryckte i deras armar och ben. Dessa minuter voro egnade att sätta deras mod på prof. En lång rad kanoner hade mynningarne riktade mot oss. Döden var snart gifven för många af oss. Hur skall det välgå? tänkte jag. En besynnerlig känsla for genom mig en oredig bild af min. moder och syster gyck lade för min inbillning liksom en svag skugga. under det den förfärliga verkligheten i fronten fyllde mig med sorgliga aningar. Några ögonblick gingo förbi, ungefärliknande dem som förflyta mellan neddragandet af den betydelsefulla mössan öfver den lildömdes ögon och bilans fall — då ett rökmoln vältade fran: från en af kanonerna, ett dån hördes och en bomb kom hvinande öfver oss. Våra karlar böjde ned sina hufvuden. Elden öppnades nu mot oss längefter fiendens hela linie. De första skotten gingo för högt, men efter en stund gingo de lägre, vid hvarje salva kommo kulerna på ett fruktansvärdt sätt oss närmare och närmare. Vi bletvo otåliga ötver att icke få besvara elden, men vi vågade icke göra det innan kommandoordet var uttaladt. Vär öfverste ted längs fronten af vår linie och uppmanade oss att sta vackert stilla tills rauta ögonblicket var inne — och då skulle dagen bli vår. Det är ett farligt experiment att lata soldaten stå utsatt för fiendernas skott, utan att få besvara dem. Under sådana omständigheter vill soldaten ge sig at hvad än må hända honom. Nu började fien dens kulor hagla rundt omkring oss, sprängde genom våra led och plöjde upp marken vid vara fötter. En 6-pundig kula klippte af bajonetten på min närmaste kamrats gevär, ett övonblick derefter och en kula genomborrade hans bröst. nästan styckande honom i tva delar. Han tum: lade om och föll ned som en stock. Det varma blodet från hans hjerta sprutade i mitt ansigte Store Gud! hvilka känslor genomfor mig! Jag kände mig så outsägligt matt, verkligt sjuk. Jag lutade mig ned öfver honom, Han log matt, hviskade mitt namn och dog. Han låg der, förskräckligt stympad. Jag blef nu ursinnig, förtviflad. AN tanke på fara försvann, jag ville slåss med tusen på en gång. Kommandoordet eld! lopp utefter linien och en tätt smattrande musköteld blef svaret. Vi laddade nu och sköto för brinnande lifvet. Tjocka rökmoln hvilade framför och öfver oss, alldeles undanskymmande fienden. Bataljen blef allt hetare och blodigare. :Gevärens smattrande, bombernas hvinande, :artillerisalfvornas dån, kulornas pipande, officerarnes kommandoord, blandade mea svordomar, böner, jämmerskri, från de sårade, upptyllde alldeles luften. Våra karlar, svärtade af rök och krut, liknade djeflar under det de fullgjorde sitt: rysliga arbete. Slutligen förde en bris undan rökmolnen och vi fingo i sigte våra kolonner, som skyndade mot fiendens flank. Nu var det afgörande ögonblicket kommet. Fäll bajonett! lydde ordet. och under höga rop stormade vi fram mot förskansningarne. En orkan af kartescher mottog oss då vi kommo närmare batterierna, men likt hetsade tjurar sprungo våra karlar framåt med geväret i hand. Striden om kanonerna var förtviflad, der var slagtandet ovrhördt. Fienden gat snart vika och flydde, lemnande oss såsom herrar på slagfältet. Sedandess har jag ej kännt någon fruktan eller tvekan att vara med i en batalj. Efter de ta få skotten blef jag kall som om jag hållit å att skjuta ekorrar. HANDELS UNDERSA ITELSER. ANKOMNE VAROR. in Salisiöna: 435 tiftr plankor, 81 tiftr bräder,