Aftonbladet – 30 november 1865, sida 2

a a MV SR netionens billiga fordringar och förhoppningar under fötterna. , Ingen, som är uppriktig vän af reformen, lärer väl ens inlåta sig på någon diskussion af ett sådant förslag, och derigenom tillmötesgå framställarnes önskan attsålunda åvägabringa en diversion. Ty detta förslag är till följd af sitt ursprung och till följd af tidsförhållandena i alla händelser dödfödt. Äfven om det skulle lyckas att få ett större antal namn under detsamma, än det som nu troligen erhålles, och äfven om man skulle förutsätta, att bland dessa undertecknare det funnes några, som verkligen intresserade sig för förslaget, så skulle sådant icke innebära den ringaste skymt af garanti för att ett sådant förslag skulle vinna framgång på riddarhuset och i presteståndet. Inom ett sådant oefterrättligheternas, inkonseqvensernas och slumpens hem som riddarhuset finnas icke garantier för någonting, icke en3 för konservatismen såsom en och annan i fåvitsko synes inbilla sig, såvida man nemligen i detta ord vill innefatta någonting annat och samhällsvigtigare än ett egoistiskt hållande på några personliga privilegier, som för samhället sakna det tingaste värde, Det lärer icke kunna förnekas, att en så löslig och så oberäknelig representativ kammare som riddarhuset numera är aldrig tillförene eller i något annat land i verlden existerat. Eller hvar har man väl sett en korporation, som betraktat representantkallet hufvudsakligen endast såsom en förmån, utan något slags andra förpligtelser än den att söka bevara denna inbillade förmån; en representantkammare, der personalen stundligen vexlar och ena dagen, då det gäller det egna privilegiet, kan uppgå till 6—700 personer, men den andra, då fråga endast är om statens intressen och angelägenheter, kan ha sjunkit ned till 10. Detär endast några få individer, som med nåvot mera konstant intresse följa med riksdagsförhandlingarne eller ens kunna vara i tillfälle dertill. Den stora mängden strömmar endast dit någon gång för att rösta i någon speciel fråga, dertill. uppmanad af enskilda intressen eller specielt etterskrifven, och det är visst få inom riddarhuset, som vilja förneka att under sådana omständigheter och till följd af bristande kännedom om saken och förhållandena ?ekyldskap, vänskap, svågerskap, — — räddhåga, hat-eller afund, nytta eller skada? och dylika individuella skäl bli utan inflytande vid afgörandet. Ständets skickligaste män må ha debatterat saken och genom upplysningar och utredning vunnit pluralitet för sin åsigt. Det hjelper ej; saken är dermed ej klar. Några partichefer reqvirera i all stillhet hit en hop personer från landsorten, hvilka icke äro inne i frågan och hvilka rösta efter kommando och bestämma den slutliga utgången. Ett por exempel. Den 8 Aug. 1857 deltogo 334 adelsmän i val af ledamöter i förstärkt statsutskott, för att möjliggöra val af sådana ledamöter, som i utskottet skulle rösta tvärtemot den mening, som adeln några veckor förut genom formligt beslut uttryckt. Två degar förut voro vid ej ovigtiga frägors behandling blott 57 närvarande och något längre fram i samma NR finner man de voterandes antal uppgå till 39. Vid kommunalfrågans behandling första gången den 15 Sept. 1860 lyckades den frihetsälskande grefve Erik Sparre, naturligtvis under uttalande af sin varma kärlek, för att icke säga passion för kommunalreformen, precist som nu för representationsreformen, att genomdrifva ett med 20 röster mot 12 fattadt beslut af adeln, att denna stora sak skulle undanskjutas på obestämd tid. Som emellertid de öfriga stånden redan upptagit frågan till behandling, måste adeln . sedermera fisna sig vid att diskutera densamma, hvarvid riddarhuset var så fåtaligt besatt, att antalet voterande sällan öfversteg 30, men väl nedsick till 18. Och oakiadt en sådan intresselöshet visar sig för en mängd vigtiga samhällsfrågor, hör man ändock ledamöter af ridderskapet och adeln i sina tal emot representationsreformen räkna riddarhuset än godo, såsom en afdelning af representationen, hvad nyttigt som blifvit genomförat, trots deras motsträfvighet, eller uian att på riddarhuset någon verklig uppmärksamhet egnats åt fråorna. Vi ha redan för några dagar sedan erinrat derom, huru ridderskapet och adeln vid 1853—54 årens riksdag nedgjorde riddarhusmajoritetens eget från föregående riksdagen hvilande representationsförslag. Oaktadt förslaget, som sagdt, utgått från ridderskapet och adeln och med stor majoritet blifvit antaget att hvila, var man dock på den ultrakonservativa sidan så säker på dess lörkastande, att det riktigt stora uppbådet icke ansågs behöfligt, utan saken aigjordes endast med 168 nej mot 107 ja. Att ett förslag för tillfället har ett understöd af så eller så mänga personer inom Riddarhuset betyder ingenting. Personalen vexlar beständigt Och dertill kommer, att intet juridiskt eller moraliskt ansvar, ingen personlig förpligtelse här ifrågakommer. Nationen vet, under vanliga förhållanden, alls icke hvilka de äro, som bidragit till ett besluts fattande, ty riddarhusprotokollerna upplysa icke ens hvilka adelsmän som varit närvarande. Med undantag af några få personer, anse de öfriga voterande sig så bortblandade i en okänd massa, att ingen får rätt på dem eller kan göra dem moraliskt ansvariga för något. Vi fråga nu: kan man upptänka någon slags garanti för ett blifvande framtida beslut inom en korporation, der icke en gäng hedern anses fordra att icke en ny majoritet efter ett par dagar arbetar på att omintetgöra ett redan fattadt beslut. Och om personer, hvilka under hela sitt offentliga lit bekämpat elltsom i ringaste mån gått i demokratisk riktning, nu plötsligen låta förljuda att de äro stora demo-; krater och gerna vilja en långt mera demo ; kratisk reform, om man blott vil laga deras : eget förslag, hvar finnes då väl någon, som läter dupera sig af sådant? Vill någon för sådant ordprål och för ?garantier?, hvilkas i lle NE eo