Aftonbladet – 27 november 1865, sida 3

RA rt — hrfttthrtattA a betänklig och berättigar till de farhågor vi uttalat. Som nvar man !änner erfordras äiven för så högst vigtiga beslut ingenting annat, i händelse två stånd stanna emot två?, än en enda rösts öfvervigt uti den be ynnerliga beskatiningsmaskin, som kallas tjörstärkt statsutskon?, I ett vidsträckt land med talrika och olikartade fält för företagsamheten, och med en sträfsam befolkning mäste ledigt penningkupital i alln.änhet vara eftersökt. Om dertill kommer att, under en jemförelsevis kort period, företagsamheten blifvit i hög grad stegrud, så inträflar lätt, att representationeu omfattar det föreställningssätt, att nya statelån äro både önskvärda och gagnande: utan att så noga afväges, hvarken lörmägan att bära de ökade annuiteterna eller förmågan att iom landet qvarbjuda en del af de utfärdade statsobligationerna, och om detta är fallet med rentationer i allmänhet så är det det i ännu vore grad med en ständsrepresentation, hvilken dels genom sin sammansättning, dels genom arbetssättet, är föga lämplig avt behandla likartade ämnen, och det har redan visat sig, att man på Europas penningmarknad hyser den meniag, att Sverges rikes ständer äro att påräkna säsom ständiga lånetagare, och aut de äro alltför liberula att bry sig om de för hvarje nytt län stegrade vilkor, som länegifvarne veta att afpressa lånedelegationen, riksgäldskontoret. Låtom 0ss se, huru den progressiva skalan, hvarpå statens kredit åker utföre, ser ut 1 siffror. 1:o 1858 års fonderade jernvägslån: 20,000,000 rdr, återgäldas medelst en annuitet ar 5!e proc. under fyratio år. 2:0 1860 ärs jernvägslån: 25,000,000 rdr, återgäldas medelst en annuitet af5!2 proc. under 38 !2e år, men med det tillagg att omkring en femtedel af länet förvandlades till lottersån! 3:0 1864 års lån: 35,000,000 rår, altåtergäldas medelst en annuitet af 5!2 proc. under 54 år, och icke desto mindre misslyckades detta lån så totalt, att endast en fjer edel deraf erhölls. 4:o Nu afhandlas ett lån af omkring 25,000,000 rdr, ait återgäldas medelst en anuvunet af 5 34 proc. under 65 år. Detta Jän lärer vara så tillvida atslutet, att låntagaren är bunden, men långilvaren icke? Detta är ju rätt uppbyggliga erfarenhetsrön, hvilka fullt berättiga till den slutsats, att svenska statskrediten föga synts intressera rikets ständer. Man tror sig väl kunna invända, att regeringen bör dela ansvaret för dessa åtgärder, men billigheten fordrar dervid det erkänvandet, att just rikets ständer pådrifvit upplåningen, och att det varit omöjligt för hvilken regering som helst att motsätta sig densamma. Vi erkänna villigt, att då svenska staten endast har en skuld till utlandet ar omkring 55,000,000 rdr, så ligger uti dessa sifirors storlek inn anledning till farhöga, men det be ;kliga är, att ständerna föga vårdat sig om statskrediten, och att regeringen sak nat all befogenhet att ingripa i dessa angvlägenheter. Vi låna nu, må vara till produktiva ändamål. men hur skulle det komma att se ut, om vi verkligen skulle behölva låna för improdukuva, när man under den goda tiden ringsktat den styrka, som ligger uti en väl vårdad statskrudit? Till och med en rik man kan nedsätta sin egen kredit, under det att en mindre bemedlad åtnjuler en god sådan. Det kan icke be. gäras, att rikets ständer ssulle kunna med sin uppmärksamhet följa den stora Europeiska penuingmarknadens många vexlingar; men att så lugnt, som vid slutet af nästlidne riksdag, under veckor och månader sysselsätia sig med remisser och åter rem gående tre millioner rår, sedan trettiotvå millioners lån redan var otvifvelaktigt afejorda! och det under en period, då penningmarknaden fortgäende försämrades, och talrika röster höjdes föratt något bordegöras innan konjunkturen blefalltför dålig, kan icke gerna hända någon annan än en fyrdelad ståndsrepresentation, som så till vida kan sägas icke tillhöra denna verlden, som det numera fordras att tänka och handla bäde snabbt och säkert. Våre ständer hafva satt valspråket festina lente? så högt, att mången bland dem synes tro, att blott det går långsamt, nog går det då väl. Viskilja noga emellan landets exekutiva myndighet och folkets representativa försarlingar; vi begära icke al de sednare något haustverk, utan mogna, väl ötvertänkta beslut; men vi pästå att under 50 å 60 remisser engäende samma fråga, kan tanken domna, och det som skulle utgöra skyddet mot förhastade beslut inskränker sig till ett mekaniskt framoch återskickaude af pappersluntor. I sjelfva begreppet stånd ligger en ursäkt för det kända törhållande, att riksstånden mera egna sin uppmärksamhet åt att bevaka hvarandra, än att med gemensamma krafter söka att utreda och ordna de allmänna angelägenheterna. Alt rikets ständer icke varit lyckliga i väårdandet af statens kredit är ovederläcgligt, och att den blifvande reformen härutinnan kommer att medföra en förbättring är mer än sannolikt. Hvilka skulle väl följderna blifva, om man för ett ögonblick föreställde sig den olyckan, alt reformen ej nu blefve antagen? De stater, som mest ingripa uti verldshändelserna lida af en allt för stor lättrörlighet uti deras statskredit. Des. k. noteringarne öfver de stora nationernas statsskuld är en den mest finkänsliga barometer. Ett votum i en representantförsamling, ett ministerombyte. eu depesch från utrikesministerns byrå, ja! till och med en sädan obetydlighet, som ett meddelande i en halfhofficiel tidning, kan höja eller sänsa statepapperens noteringar. De mindre nationerna äro icke underkastade så täta förändringar i dessa afseenden. Deras statspapper åtnjuta, så länge allt har sin jemnoa gång, förtroende i den mån man antager, att nationen kan fullgöra sina förbindelser, och man finner, att statens kredit blifvit vårdad. Men äfven de mindre nationernas kredit är utsatt för rubbningar genom sådana större händelser, som hindra nationens intellektuella och materiella utveekling och förkofran. Sådana händelser äro: krig och andra större olvckor, co hvartill med fos kan räknas en långvarigare