Aftonbladet – 27 november 1865, sida 2

hjertat och är egnad att på det.a riksmöte trycka en historisk prägel. Derför, hvad föremål än var tanke omfattar med vördhadens och tillgitvenhetens drägningskraft, så återkommer den dock snart med allvarets hela styrka till nationens stora litsfråga. Om den höfves nu icke vidlyftigt tal. Den har länge talat, och den talar i dessa dagar än högre med tusen stämmor från hvarje vrå af riket; den har som en väldig bergsflod öfversvämmat landet, liksom att beirukta det för kommande skördar. Ty för att gifva högre vigt åt folkets representanter, då de uttala dess fria vilja, skickar nu detta folk oss en ädel och kraftig förstärkning, spörjande med den gamla spåqvinnan: Förstån I än, eller hvad ?? Lefde viien mindre lugn och formbunden tid, så skulle folket kommit sjelft 1 djupa led och som förr på allshärjartingen låtit sitt bifall genljuda på sköldarne. Också skall ingen numera kunna förebära — den stödjepunkten är ej längre hållbar — atticke ationen giivit sin mening klart och tydligt tillkänna. Lika öppen och kraftigt uttalad är också konungens och hans rädgifvares. När då Sverges ridderskap och adel mer än en gäng högsinnadt förklarat, att de icke afse egna privilegier och intressen, utan lifvas endast af känslan för allmänt 1, så skulle den ej kunna af något annat skäl motsätta sig hvad konung och foik enigt vilja, än att de kanske tycka detta icke skulle leda till landets sanna bästa. Men månne ej, när landets vilja ljuder så entusiastisk, när det närvarande representationssättet så enhälligt utdömes, och faran för uppskof är så ögonskenlig, månne ej då den samhällsklass, som genom sitt veto ville göra sitt tycke gällanle, i sjelfva verket upphäfver sig till förmynlare för regering och folk och faktiskt säger till lem: Ni förstär ej ert eget bästa! Vi, endast vi, göra det! Man kan ej förutsätta, stt i svårt fria land och i vår tid någon sam klass tror sig i bildning och anseende vara så upphöjd, att den ycker sig stark nog att påtaga sig ett sådant förmynderskap och de faror som dermed äro förenade. Faror? Ja! häfderna hänvisa derpå. De vittna huru hvarje tid har sin stora samhällsråga att lösa, huru hos oss för ett par sekler tillbaka först reformationen och gedan reduklionen var en sådan, samt att ju segare motständet är, ju längre frågornas lösning uppskjues, med desto väldsammare kraft tframtränga le och öfvergå slutligen till ytterlighet, kanske orättvisa. Jag vågar alltså uttala den förhoppning, att vi stå vid målet för en 50 årig strälvan och att nom kort, vid den glada tidningen om den stora reformens framgång, ett oändligt jubel skall genomdallra hela Svea land. Ochjagu manar er, mine bröder, att, liksom till ett p ljum härvid, redan i hoppet jubla öfver och mma ett glas för representationsfrågans lyckliga Seen