Aftonbladet – 27 november 1865, sida 2

4 — Fru Mathilda Wilskmans konsert matinee, I hvilken, i likhet med de flesia som uj mu jsikuliska akademien föranstaltas, hade ett lör den verklige musikälskaren särdeles in. bjudande program, lockade med flera bland de ärorikaste namnen inom den sköna konstens historia, och om åhörarnes antal icke värdigt motsvarade dessa löften om ätskilliga bland Mozarts, Beethovens, Webers m. fl. berömdaste skapelser torde telet haiva Irgot i det iula vädret, son, sorgligt nog, 1 vår tid har et så väsentligt infl.tunde p framgången a en musikalisk ullställställning. Med redan allmänt erkänd konstfärdighet, säkerhet och smak utförde fru Wiiskmun Webers brillania pluno-konsert, hvari hon omsorgstullt ackompagnerades st akademiens kupell. Det btligt målande och genom sin melodiska rikedom särdeles pusläende i deunu genisliska komposition vårdades at den stör tjenstiulla pianisten med mycken trohet; om ock hennes styrka, hvilken genom den ovanliga kraiten i de toner, hvarmed orkestern här beledsagar pianot, väl mycket togs i anspråk, tycktes mera tillräcklig och lämpligare afpassad för Mendelssohus berömda Rondo, bvarmed matinen värdigt alslutades. Ötver dess glanspunkt, Beethovens under mn at Kreuizer-Sonaten verldsbekanta duo ör piano och violin hafva så många loftal rättvisligen redan hällits att vi anse oss hafva intet att tillägga rörande denna med snillets hela majestät gripande toudikt. Om den odödlige mästaren i allmänhet gäller att han för att vid tolkningen framsiä med hela sin makt måste uppfattas subjeativt, så att den utförande förnimmes bafva särskildt tillegnat sig hans förirollande toner; hvar för med afseende på hans skapelser korrekthet är mindre nödvändig än originalitet. Denna, euligt vår tenke, väsentligaste egeuskap tycktes oss hos hr Biernacki, som skötte violin-partiet, tydligare uppenbarad : i teknisk färdighet täflade de begge artisterna till allmän belåtenhet. Beklagligt vis motsvarar den utmärkte viol.nistens iastrument icke alldeles hans talang, hvarföre den kraftfulla ton, som af hela hans manår låter ana sig, icke alltid fullkomlist gör sig gällande. Den makalösa Trollflöjts-ouverturen, som inledde konserten, vittnade i allo om en utmärkt anförare och ett nitiskt kapell. Mil Hebbe sjörg med hos henne vanligt dramatiskt lif och en ädel expression den kavaiina, som f aili hvad Haltvys Judinnan ivnehäller bittills visat sig vara det west anslöende älvensem tvenne romanser, som fremwkalinde den hifligaste entusiasm. En kör Elias bidrog ätven att åt den vackra konserten gitva ett ovenligt och rikt värde. —