Aftonbladet – 24 november 1865, sida 1

finna naturligt och berättigadt ett s. k. bondregemente, en om ej exklusivt dock öfvervägande i allmogens händer lagd politisk makt, som i Norge. Vi kunna ej undantaga det republikanska Schweiz, ett i dalar splittradt bergland såsom Norge, liksom detta föga passande för en byråkratisk centralisation, utan aristokrati och med en stark sjeltständighetskänsla hos befolkningen; ty här ha stadslifvet, industrien, kapitaleroa och dermed den samfundsformation, som i den politiska terminologien kallas bourgeoisie, framväxt till en helt annan och större betydelse än i Norge. Detskulle föra oss för längt att här söka med någon utförlighet angifva de historiska orsakerna, hvarför Norge, då det för femtio år sedan inträdde som fullmyndig medlem i det europeiska statssystemet, måste i högre grad än någon annan stat i vår verldsdel antaga karakteren af ett demokratiskt samfund; vi måste inskränka oss till nägra antydnin gar. Den sedvare delen af vår undersökning skall afse att visa, att denna nästan naturnödvändigt demokratiska karakter emellertid de facto är högst väsentligt modererad, och att det med aktning för den historiska sanningen är alldeles oförenligt att tala om ett ?norskt bondregemente? i den vidd och den mening, hvari den slitna frasen användes af våra konservativa. Medeltidens inbördes krig ledde till norska aristokratiens undergång, hvilken så snabbt och grundligt fulländades, att Kristian 1I år 1513 kunde till Norges råd yttra, att adeln i Norge är nästan utdöd?, hvilken utsago bekräftas i en ekrift af Fredrik I från år 1524, deri det heter, att af norska adeln ej flere än måhända fyra finnas qvar. Reformationen bröt här, som annorstädes, presterskapets makt och störtade detsamma ned från den öfver folkets massa högt lyftade ställning, det under katolska tidehvarfvet intagit. Kom så, ett århundrade sednare, det kungliga enväldets nivellerande tryck, hvilket hindrade stånden att, såsom i Sverge, tilltaga sig folkets makt och, såsom för en tid uppbärande samhällets framåtskridand2 och det nationella lifvet, sätta sig i fasta former samt förvärfva häfd åt sina anspråk. Enväldet bidrog sålunda att utjemna samhällsförhållanden, hvilka äfven derföre ej kunde utbilda sig till någon större skilnad mellan olika sociala klasser, emedan dels landets naturliga beskaffenhet ej medgaf uppkomsten af stora landpossessioner ocn en derpå grundad jordaristokrati, dels stadslifvets ringa framsteg hindrade en betydande medelklass att utveckla sig till samhällets kärna och bestämmande element. Häraf framgär, hvarför Norge, då det löstes på samma gång ur förbindelsen med Danmsrk och ur den faderliga absolutismens armar, faktiskt företedde ett ytterst enkelt, nästan primitivt demokratiskt samfundstillständ, som ovilkorligen mäste påtrycka den under inflytelsen af återvunnen nationel sjelfständighet och politisk frihet nydanade staten sin karakter. Norge fick 1814 och måste få en demokratisk författning; och de försök, som kort efter — under intrycket af de förspestande vindarne från den heliga alliansensX4 låger, samt under uttrycklig hänI visning till det reaktionära Europas opiInion — af Carl Johan gjordes, att rubba denna dess karakter, bland annat genom att vilja stifta en ny adel i Norge, hvilken der i landet saknade hvarje naturligt historiskt fotfäste, voro derföre ännu orimligare än alla de andra experimenter, på hvilka tiden efter Napoleons fall varit så rik, ott antingen skapa eller — såsom i Sverge — upprätthålla en papperssdel. Dessa försök, som understöddes af de ultrakonservativa tidningarne i Sverge, kunde ej annat än skärpa och vidmakthålla de demokratiska instinkterna och tendenserna hos vårt brödrafolk på andra sidan om Kölen. Och samma verkan hade å ena sidan vär absurda författning, hvilken åt den lilla bråkdel af nationen som benämnes ridderskapet och adeln utan stöd af något i sakförhålianden grundadt berättigande inrymmer en fjerdedel af svenska folkets lagstiftande, beskattningsoch styrelsen kontrollerande makt, och å andra sidan det ögonsynliga faktum att samma adliga lilla hråkdel af folket lagt beslag på största parten af högre, indrägtigare och inflytelserikare poster inom statsförvaltningen. Allt detta i förening födde farhågor för svenska adeln och dess ?amalgamationsplaner4, hvilka farhågor ej skola dö i Norge, innan vår representation blifvit förändrad, och som skola hindra den närmare sammanslutning mellan båda rikena, som äfven norrmännen anse nödvändig för unionens styrka och trygghet, men hvarpå de hittills af angifoa skäl ej vägat inlåta sig. Med ett ord: den demokratiska andan och rktningen i Norges författning och samhällsskick fick ett betydande stöd i dessa farhågor för i denna — verkliga eller förmenta — kamp med det svenska adelsväldet. Nåväl om vi härmed korteligen visat, dels att Norges samhällsskick, då det för femtio år sedan nydanades, med historisk nödvändighet mäste antaga ett utprägladt demokratiskt ekaplynne, dels att åskillga sednare, af föreningen med BSverge föranl-dda omständigheter ej kunnat annat än ytterligare stärka och stegra denna demokratiska tendens så att — såsom vii början af denna uppsats yttrade — man skulle ega anledning att i Norge mer, än i något annat europeiskt land, vänta sig en ren demokrati, så ha vi med dessa betraktelser nått deu vändpunkt från hvilken vi öfvergå till sednare delen af vårt ämne. Har verkligen denna nästan natornödvändiga norska demokrati, grundad på historiska förutsättningar som icke finnas i Sverge, har hon verkligen urartat till detta exklusiva bondregemente?, som man från vissa häll vill göra troligt? Eller har hon ej, såsom vi förut tillåtit oss yttra, visat en prisvärd moderation, låtit sig väsentligen modereras af andra intressen och teudenser? Det är de frågor, som återstå att besvara, Ett fullständigt svar vore detsamma som en framställning af Norges hela nyare politiska historia, och kan således ej här ifrågakomma; men vi tro, att följande erinringar skola FETT LI ir