Aftonbladet – 23 november 1865, sida 1

O, Beatrice, Beatrice4, sade han och närmade sig henne, thvarföre äro viskilda åt? Hvarföre ville ni inie ha mig? Hver skall jag finna en annen flicka som liknar er?4 Är ni enkling?4 frågade Beatrice med isande köld. Jag önskar att jag vore det, svarade Antony med nästan vild häftighet; Xjag år utledsen vid henne, Beatrice; jag önskar att hon ville rymma sin väg en gång till, men denna gång med någon annan, så att jag kunde få skilja mig vid henne. Jag har försökt att uthärda det, men jag kan det inte. Jag står som en pojke mellan benne och hennes far, och båda göra de ingenting annat än ständigt slå mig i halsen med mina fula streckX, som de uttrycka sig. Beatrice nickade. tJag förstår, sade hon, att betsel och tygel äro svåra att bära, och så vill ni ha mitt Carnoosie, men ni ska inte få det, Antony — nej aldrig! tillade hon med ett nytt trotsigt leende, som uppväckte alla hans slumrande lidelser. CJag kan inte hjelpa det4, sade han; ni ville inte ha mig. och ni är mig i vägen och måste ge rum, Beatrice. Och likväl är det bra synd, tillade han med ett nytt utbratt af gin gamla kärlek, sådan den var, ni är så vacker och så liflig och så bildad, att det kan reta en att inte få er, då det ändå kunde ha gått så lätt. Men ni ville det och derför måste ni stå ert kast. Och jaz vill ha Carnoosie, tillade han med sitt gemena skratt; jag vill ha det, Beatrice, ehuru jag inte kunde få dess unga egariona.4 Tack ska ni ha, Antony, för det ni ändtligen sade det rent utt, svarade Beatrice och vände sig bort. Ni är er fars son i låghet, men inte i förställning. Han skulle aldrig ha gjort en dylik bekännelse. Jag tac. kar er ännu en gång, ty jag har nu vunnit det syfie hyarför jag kom upp hit; ni har be. rättat mig hvad eri mal är, och ni sko