Aftonbladet – 23 november 1865, sida 1

ned på en stol och slog sig på knäna med sina svarta handskar. Beatrice hade ett qvickt och lifligt öga; sanningen, efter hvilken hon hade sökt, for i detta ögonblick som en blixt genom hennes hufvud, och Antonys svarta handskar berättade henne densamma. Han gick aldrig med svarta handskar, utan då han rent af var tvungen dertill. Han hade således sorg; men hvem var död? Hon log bittert och sade stolt: z4Jag är egarinnar af Carnoosie, och Carnoosie skall aldrigz bli ert, trots att mr Mortimer är död! Det trotsiga löjee, med hvilket Antony hade lyssnat till heenne, försvann då hon yttrade dessa sista ord. Han stirrade på henne med butter ööfverraskning, CAfstå från er onnda afsigt innan jag tillintetgör den, fortssatte Beatrice lugnt. 4Er hustru är visserligeen min arfvinge nu; men jag är ung, jag skaall öfverlefva både er far och er, och, hvadi mera är, jag skall, om så fordras, gifta mijig och ge Carnoosie andra arfvingar.4 tHvem har sagt att jag tänkt på att få det? frågade Antoony, utan ringaste tecken till förlägenhet. IDet är just någonting att stå efter att vara eett tjugoettårigt fruntimmers arfvinge? Tror pi att jag är tokig, miss Gordon? Jag tror att ni är min dödsfiende och i stånd till hvad som helst, om ni bara kan nå ert mål4, svarade Beatrice, och hennes ögon blixtrade; tmen jag säger er, attjag, ehuru jag står ensam, dock är stark, och att ni inte ska besegra mig så länge Gud står på det rättas seida. Hon talade med en värma, som jagade blodet upp i hernnes ansigte och gjorde henne ännu vackraare än förut. Antony var både kufvad och bbländad. Hans blå ögon fingo ett mildere uuttryck, då de dröjde vid Beatrices veckre, , isen trotsiga ansigte. Ack, detta var någgonling helt annat ön d bleka, klagande Råosy med sina förebrående ögon och sitt träkidiga gråtende.