Aftonbladet – 22 november 1865, sida 1

om onekligen finnas hos flera af dem som ntaga en tiendtlig stån: punkt till förslaget. )eh i stället erfara vi, att der hufvudsaklisen blifvit framställda de al!ra tarfligaste ;ch mest utnötta, sins emellan stridiga och varandra upphäfvande argumenter, som för ängesedan äro utförligt och sorgfälligt beysta och igrund vederlagda. Vi häpna i sanning öfver attfinna, det nän, om hvilkas allvar och samvetsgrannret vi icke skulle vilja tillåta oss att hysa något tvifvel, näppeligen hafva gjort sig len mödan att taga reda på hvad som blifvit yttradt, för att genmäla och vederlägga yetänkligheterna mot förslaget, utan uppepa på det mest ogenerade sätt, hvad som ullständigt blifvit ådagalagdt innebära misstag samt bero på oriktig eller ensidig uppfattning. Vi vilja sälunda fördrista oss pästä, att knappast någon af de herrar, som uppträdde emot förslaget gjort sig den mödan att genomläsa professor Rydins utförliga afhandling i ämnet. Det är icke serna tänkbart, att de eljest skulle k nnat yttra sig så som de gjorde. Vi kunna någotsånär fatta deras ståndpunkt, hvilka helt enkelt ärna säga nej af egoistiska skäl eller af en maklig likgiltig et, som icke vill höra talas om förändringar och tröstar sig med att ?nag håller det ihop i vår tid?, och som derföre icke bry sig om att gifva några skäl, utan helttystlägger sitt förkastande votum i urtnan. Men hvad vi icke kunna begripa är, att personer, som säga sig anse en reform oundgängligen nödvändig, som helt öppet förlara, att den närvarande ställningen är ohållbar, att sjeltskrifvenheten ovilkorligen mäste offras och samfällda val införas, att sädana personer dock tilltro sigså mycken visdom, att deras betänkligheter mot en eller annan detalj i ett förslag, som är utgånet från konungamakten, som enhälligt omattas af folkets valda representanter och till hvilket folket sluter sig med en innerlig förkärlek och en entusiasm, hvartill man i vår tid och vårt land aldrig sett något motstycke, skulle väga tyngre i vågskälen, än allt som talar och uttalat sig för förslaget vi ha svårt att fatta, huru dessa politisk: personer, i den ställning, hvari sakerna til iöljd af en naturlig utveckling kommit, kunna tro sig ega en sådan auktoritet såsom svenska folkets representanter, att det är möjligt att på så lösa grunder och med hjelp af eu litet antal indifferenta samhällsdrönare och ett något större antal sammanraffsade fullmakter från ytterst obetydliga och i politiskt hänseende ganska omyndiga personer, vräka ett konungens och folkets förslag, vid hvilket nationen definitivt fästat sitt hjerta och sina förhoppningar. Vi vilja icke gerna tro annat än det bästa om vära verkliga motståndare och deras motiver, men det må man förlåta oss, att vi icke kuuna annat än draga på munnen, när vi höra de mest aristokratiska motståndarne af förslaget salvelsefullt tala derom, att förslaget icke är nog demokratiskt. Uppnktigt taladt, med dyl:ka fraser fångar man ingen menniska, som är begåfvad om ock endast med det allratarfligaste sunda menniskoförstånd. Om arten af denna demokratiska lusta, som så hastigt påkommit några af demokratiens skarpaste vedereakvre, får man också nägon föreställning genom antydningar, som undfallit dem under deras föredrag. Grefve Henning Hamilton fasar för den census, som är uppställd och som skulle ntestänga åtskilliga, hvilka man icke ansett ega hvad man kallar en personligt oberoende ställning, men han låter i stället framskymta önskan om en omröstning till andra kammaren efter skattebeloppet, hvilken verkligen skulle åvägabringa en penniogens representation, för lävgre tid tillintetgöra allt lifligare intresse tör ailmänna angelägenheter och framkalla ett oerhördt missnöje. Och när grefve Eric Sparre ena ögonblicket talar med innerlig värma om det berättigade i det demokratiska strälvandet och i den nu ötver hela landet pägående reformrörelsen, så erinrar han i det andraguadeln med hög patos derom, att franska adeln rönt föga tacksamhet för uppoffringarne 1789. Det är grefve Sparre och icke vi som frammanat erinringen om detta märkliga årtal. Må han och andra fundera litet närmare på, hvilka varningar 1789 i sjelfva verket gifver om vädan af attuppskjuta reformer och försumma det verkligt gynnsamma ögonblicket för en förnuftig förbättring. Det märkligaste med afseende på anmärknivgarne mot förstaget är den helt och hållet sväfvande ståndpunkt, som anmärkarne iataga. Vid en kriuk, som verkligen skulle förijena detta namn och kunna anses vara af något praktiskt värde, måste man använda mäåttstocken af något verkligt, något som icke hörer till det helt och hället obestämdas, det chimeriskas område. Nästan lalla, som uppträdt emot förslaget, hafva jemfört det med någon alldeles sväfvande lidealbild, om hvilken man kan säga, såsom Kellgren om den sköna, englarena Lydia, att det är skada, att den icke finnes till?, icke ens med ringaste tecken till klarnet uti de ärade herrarnes egen fantasi. Må man i stället jemföra representationsförslaget med någonting faktiskt, med nå.gonting som existerar och då i främsta rummet med vår nuvarande representation, någonting som motståndarne visligen alldeles uraktlåta, samt med andra länders rte: presentativa anordningar. Må man uppriktigt och med något mått af god vilja sammanställa den föreslagna . I riksdagsordningen med andra länders författningar och visa, hvad i de sednare är bättre anordnadt och mera skulle t.llfredsställa vårt I folks behof. Och må man icke förglömma, att när man åberopar, hvad vår nuvarande representation på sista tiden uträttat, detta i sjelfva verket innebär ett fullständigt ve derläggande af farhågorna för att reformen ekulle kunna i något hänseende förmörka utsigterna för vår framtid. Vi ha haft en representativ kammare, öfver hvilken slumpen allena varit rådande, och der man understundom fått upplefva, att vigtiga saker afgjorts i närvaro af endast 12 personer, i som utkårat sig sjelfva till representanter och bland hvika kauske ingen enda intressemat siv så för ämnet. att han vårdat sig