Aftonbladet – 21 november 1865, sida 3

ra ögonblick kom han åter ut och vinkade Hd Per Olsson med yttrande: Nå, så kom h Jin då! oo knit, 1När jag kom in, fortfor Per Olsson, skrifit I tade jag mig först, och så gaf han mig hrödet . J och lät mig dricka ur kalken.? 1, Domh. Drack du ur alltihop? N Tr! PO. Ja han hällde på, och jag tog flera a I klunkar; men det smakade rakt inte som vin. På fråga upplyste han att det stått två flaskor I på bordet, der kalken äfven stått, men att han I lej gifvit akt om Lindbäck hällt något i vinet. II Och Herre Gud! inte kunde jag heller tänka på något sådant, tillade Per Olsson. Sedan jag fått nattvarden?, fortsatte han, frågade Lindbäck mig, om jag inte ville gå ut ; joch se mig om på gården; men Herre Jesses, det blef en sådan rörelse 1 kroppen, att jag knappt kunde stå.? . ) Domh. Hade ni förut utsett Per Olsson till ert offer? . ). D. Jag hade ej tänkt precist på honom, men jag hade beslutit att taga lifvet af dem, som voro hans vederlikar. on Domh. (till L.) Men han ser ju icke sjuk ti och ej heller uppväcker han medlidande: (Till IPer Olsson). År du sjuk? . Å P. O. Ahnej, jag kraflar mig fram, fastjag ibland har ondt i benen. Å . j Domh. Hvad var orsaken till, att ni då ville lrödja honom ur vägen? L. Såväl medlidande, som att han låg fattigvården till last, . Domh, Det är icke värdt, att ni söker bemantla edra brott med föregifvande, att medlidande utgjort förnämsta motivet. Erkänn sanningen! . L. Jag erkänner, att hufvudmotivet var, att han låg fattigvården till last. ) Domh. Af det samtal ni hade med Per Olsson, synes att ni på förhand ej beslutit hans död. Detta skedde först, då han svarade att han ej kunde gå i kyrkan. Ni gick då in och var genast resolverad att bringa honom om lifvet och tillagade nu det förgiftade vinet. Häraf är uppenbart, att ni efter lång och mogen öfverläggning beslutit att gifva vissa personer döden, men att ni i afseende på andra åter resolverade eri ögonblicket. Är det så? L. Ja, jag erkänner det. Domh. len hvarför gaf ni ej Per Olsson så mycket gift att döden följde? . L. Jag trodde att det skulle göra verkan; jag skakade väl om flaskan, innan Jag hällde af7extraktet? i kalken. . Domh. (Till doktor Örtengren). Lindbäck har uppgifvit, att han fyllt kalken, som rymde 1!V2 jumfru, till hälften med vin och två fingerborgar af den uppskakade lösningen ; anser doktorn denna qvantitet ha varit tillräcklig att bringa Per Olason om lifvet? Doktor Örtengren svarade närtill ja och ansäg att Per Olsson för sin räddning haft den omständigheten att tacka, att han fått starka kräkningar kort efter. Per Olsson tillsades åter att sitta ned. Domh. (Till L.) När ni fick veta att försöket med Per Olsson ej lyckats; beredde ni er på att förnsa det? L. Jag tänkte ej derpå; jag motsåg hans död, men fick snart höra att han endast blifvit sjuk. Domh. Ni minnes resan till Holmedal den 18 Oktober 1863. Det var på den färden ni beslutit gifva Daniel Andersson gift? 8. Nej, beslutet derom hade jagIredan fattat 1 Domh. Och när gaf ni honom gift första gången? LD. Det var sommaren 1863. Domh. Men Daniel Andersson har sjelf uppgifvit, jär gdet ej skulle skett förr än våren 1864, IL. Jaså! Domh Var han ert första utsedda offer? L. Ja! Domh. Hvem förgiftade ni dernäst? kE Jag tror att det var Nils Pettersson i Får. skog. DomhA. Har ni inte en gång reda på, när ni bibringat edra offer gift; vet ni ej när de dogor Lindbäck räknar pi fingrarne, men synes ej kunna redogöra derför. Domh: (Högt för sig sjelf). Det var honom så likgiltigt att mörda, att han icke ens mins, hvarken när han bibragte sina offer giftet, eller dagen då han föröfvade morden. (Till Lindbäck). Jag skall hjelpa ert minne. Hör på! Ni försökte först förgifta Daniel Andersson, så Per Ols son, dernäst bragte ni Karin Persdotter om lifvet och Nils Pettersson i Fårskog, så försökte ni taga ifvet af Annika i Årjengs son, och sist röjde ni Lysen ur vägen. L. Ja! Domh. När ni kom tillbaka den 19 Okt. från Tolmedal, så gaf ni på återresan Daniel Anderson nattvarden. Ni reste den 18 och hade såleles först giftet med er. Kände ni er på färden j underlig till sinnes och graverades ni ej af anken få det beslutade mordet? Hvad gjorde i i Holmedal? Splittrade ej en sådan förlärlig anka som ni bar inom er under tiden er vilje. raft? L. Jag tänkte nog på Daniel, men jag ansi både för honom och församlingen lö. Domh. Men ni var ju er fullkomligt lik när i kom hem då om qvällen; ni skämtade och ratade som vanligt, utan att minsta förändring unde märkas hos eder? L. Man söker dölja sina gerningar och käm. ar med sig sjelf. Domh. Vi skola gå vidare. ån Holmeda! på efte da luken till Daniel Andersson. tt förgifta honom, men ej 8 varför tog ni då lifvet af henne v 1 samm ille? Jag had 1 IL. Jag hade resolvorat mig för att göra det när det så bar till. Domh. Jaså, i afseende på henne hade ni beutit att döda henne ?då det så bar sig?. Så ar ej fallet med Per Olsson. Det fanns således omliga, som voro af er på förhand bestämda till öden, hvaremot andra slumpvis fingo följa med? På fråga när Lindbäck fattat sitt generella beut att rensa fattigvården, uj prepade han ännu I gång, att det skett år 1862 Domhå. Hade ni skrifvit upp deras namn som i tänkte rödja ur vägen. L. Nå jag var fattigdirektör och hade väl da på dem ändå. Domhafvanden tillsade allmänna åklagaren att. Il nästa rättegångsdag införskaffa alla kyrkböcrr, af hvilka någon upplysning i detta fall kunde nnas. Förhöret fortsattes. Domh. Ni kom i skymningen till Huken och begagnade er deraf, för att utföra er afsigt? L. Ja, det passade sig så, men jag sökte ej ymningen. Domh. Hur gick det till vid nattvardens medlande? L. Ett par personer voro inne i stugan, jag kom. örst tog jag fram nattvardsedlen och ställde kalken På ett hörn af bordet mt ihällde vinet. Sedan tog jag flaskan med traktet, hvilken jag hade förvarad i den förr mnämnda väskan. Der låg äfven min Presterliga rud, kappan, och under ansen af den beide jag mig tillfälle att hälla lösningen ur flaan i kalken. Domh. Han säger att han begagnade tillfället der det han påsatte sig sin presterliga skrud, P att hälla giftet i kalken obemärkt! Lindbäck beskref hur han först dolt flaskan i lsärmen, sedan tagit den mellan högra hanns tumme och de öfriga fingren, under det nden gömdes under prestkappan, skakat om xtraktet och slagit deraf i vinet. Konsistorii-ombudet Svensson anmärkte, att t ej var vanligt att i dylika fall begagna prestppan, men Lindbäck förmälde, att han stänst vid nattvardens gifvande iklädt sig denmga. (Ågren skakades under hela förhöret af konvulsivisk frossa, så att hennes kropp rrade.) Pomhe Men. dessa Åtgöranden fordrade. tid? Åh det gick fort; jag skyndade så att jen märkte hvad ja; Törehade. på, Domh. I afseende på Karin Persdotter passa edra uppgifna motiver in. Hon låg hvarken tigvården till last och ej heller var hon sjuk. p. Jo, hon klagade hvar gång jag träffade ne åfver sitt svåra lidande och trodde att hon lle dö. JomhA. Hade ni haft menkbat 1.