Aftonbladet – 21 november 1865, sida 3

?Nå, så får du taga mig om bind Såsom s ) till prostinnan A:s missnö 1 sn ha uppgifvits, att han fordrade mn ötsel o . I genom sin osnygghet infic cla huset. Lir bäck anmärkte slutligen, a A lefs tills nu, skulle det varit till Lindbä förde . Domhatvanden tillsporde idet Lendal som var en äldre man om han axt eft Ågrens död sport några r kten att Ågr skulle blifvit afdagatagen varul Lendahl gel mälde, att sådana varit samma JåÅgren dog.samt gått m: emellan. fråga om Ågrens testamen an i tvifve Lindbäcks och mamsell gifter, påsti ende att ryktet äfven haf t förmäl em nämnda testamente. .. Domhafvanden vände sig härefter till doktc Örtengren, för att få utrönt i hvad mån de pe soner, hvilka Lindbäck dels förgiftat, dels sök förgitta, varit antingen obotligt sjuka eller i de belägenhet, att de väckt medlidande, och upf lyste doktor Örtengren at han ej ilifstiden kän någon mer än Lysen, men att han verkstäl! obduktionerna å liken. Hvad Lysen angick, s hade han plågats af ett lidande i urinorganern: men hade ej några farliga plågor, var för de mesta gladlynt, och det var ingen anledning fö moda att han snart skulle dö. Tillfrågad, or det vid likens obduktion kunnat utrönas att nå gon annan dödsorsak än arsenikgiftet förefunnit: uppgaf doktorn att Karin Persdotter i lifstide hade lidit af hosta, men då hon sju månade etter sin död uppgräfdes, hade mågot lunglidand naturligtvis ej kbnnat upptäckas. Vid Nils Pe terssons i Färskog obduktion iförmärktes kavei ner i lungorna, hvilken sjukdom väl anses obo lig, men ej ovilkorligen dödande. Dessa upE fålter atgat doktor Ö. på sin aflagda embetsec örande A Nilsdotters i Arjeng son, Nil Danielsson Liden, meddelade dioktorn att denn var svag till kroppen, hade bemröta och var tjl lig, men något särdeles medlidande päkallad dock ej hans belägenhet, ty han fick njuta natt ro, och hans största olägenhet bestod i att ha haltade. Daniel Danielsson i Klefvane, tjugo å gammal, led af Brightska njursjukdomen, kund anses obotligt sjuk och väckte medlidande. Domhafvanden vände sig härefter till ett pa personer, som varit ledamöter i Silbodals fatti vård, för inhemtande af upplysning om huruvidt iträgavarande personer varit utfattiga och elän diga, och upplystes angående fatugvårdsförhål landena i socknen, att en del fattiga hade ful försörjning, fördelade på fattigrotarne; till andra deremot lemnades halt försörjning, understöd spanmål, penningar och ved. År 1863 funnos 3( lältiga inom församlingen; Lindbäck upplyste, ant 1864 uppgick deras antal till 40. Kann Pers dotter hade ej legat fattigvården till last, men väl Nils Pettersson och hans dotter. Daniel Andersson åtnjöt understöd, äfvenså gossen i År jeng, som hade några tunnor spanmal om året. Per Ölsson var rotehjon, och Daniel Danielsson uppbar för sin sjuklighet ett extra understöd. De ifrågavarande afdagatagna personerna voro ej de fattigaste i socknen, ty der funnos många ännu fawgare. En af ledamöterna, tilltrågad om Lindbäck beklagat sig öfver de fattiga, om han sagt dem vara en tunga för församlingen, om han b.sokt dem och yttrat att de förorsakade honom enskildt besvär, uppgat att L. en gång till honom hade fällt de orden : ?Det är en fash, fattigvärd, och om några vore döda, såsom Da niel Andersson i Huken och Nils Pettersson i Färskog, så skulle det bli bättre; men nämnde ledamot hade ej hört honom klaga öfver eget besvär; tvärtom var det kändt, att Lindbäck otta lät frakta mat till de fattiga och sjelf besökte dem. Lindbäck erinrade sig ej samtalet, men medBal, att det varit hans afsigt att taga de nämnda personerna af daga. Vid ett annat samtal hade L. yttrat: ?Jag tycker ej om Nils Pettersson; han är så trågångsen?, hvarmed L. menade, att han ofta tiggde och aldrig var nöjd. Men egentliga skälet hvarför L. yttrat dessa ord om Nils Pettersson var, att denne uppbar L:s kontingent till fattigmedlen, hvilken L. ville skulle tilltalla Daniel Andersson i Huken. En annan ledamot af fattigvärdsstyrelsen, Sven Larsson, hvilken hördes såsom vittne, har ej varit i styrelsen vid de tillfällen, då L. fört proukollet. L. bad att få fråga Sven Larsson, ifall an visste om L. farit till de sjuka och gifvit lem mat och annat, som de behöfde, hvarpå Attnet svarade: Ja, det vet jag att kyrkoherlen gjort många gånger. Per Olsson förekallades ånyo, och upplystes m hans föregående letnadsöden, att han förut arit en välbergad man, men råkat i fattigdom. Domh. Ar du sjuklig ? Per Olsson. Nej, Gud vare lof. Jag är 70 r och går med käpp; men är annars ry och TBK. Domh. Du har gikt? P. O. Det är väl ej annat, kan jag förstå, om jag har i kroppen. Domh. Kan du veta om Lindbäck kunde ha. ågon fördel af din död? P. O. Nej, det kan jag då inte begripa; jag ar aldrig fallit honom besvärlig hvarken med ggeri eller på anuat sätt. omh. Du har varit hemmansegare? P. O. Ja gunås, men hemmanet gick ifrån ig, när Jag blet gammal och inte kunde sköta ig. Domh. (till L.) Säg, hvad kunde föranleda att ta litvet af denna gråhårige gubbe? L. Jag tyckte, att han var skröplig för sig elf och besvärlig för församlingen. Per Olsson fick härefter berätta huru det tilltt, då han erhöll nattvarden. Skjutsad från I I rote, der han förut vistats, tillen annan, hade in passerat prestgården, då han beslutit att ga nattvarden. Han hade träffat kyrkoherden 3 färden och begärt att få sin önskan uppLindbäck hade derpå frågande genmält? Kan du ej komma i kyrkan? Jag har allt svårt för att krafla mig dit på ina käppa, hade Per Olsson svarat. Lindick stod då först och grunda en stund, hvar34 han. gick in på expeditionsrummet. Efter radla avartalat än 1005