Aftonbladet – 21 november 1865, sida 2

h säg att mannen dugde. Han kunde icke dgå att märka det sjelf, och han var ast den, som ville sätta sitt ljus under skeppo. Han ville nu äfven blifva en I ntlig mam, och härtill gåfvo honom riksJ arne ett önskadt tillfälle. Snart hörde ), ock åskan af hans vältalighet sakta fi fa genom ståndet. Denna vältalighet ä se en djerf, brusande, af solstrålar genalänst katarakt; den liknar mera dessa of dem man stundom en vacker vinEnn ser halka öfver glatt, spegelblank ig. all, lugn flyter talets flod; men han vet Vär han sätter accenten. Mästare öfver et, är han icke alltid mästare öfver sig f, och den passion, som ligger på lur E.ftast milda ögat, blixtrar stundom ill. sådana ögonbi ick kan han förlöpa sig. atsman blef han icke — dertill sak nade P kanske snille; — men en skicklig psman blef han och som ville använ. das. nack Ber ock användt honom; ty han Ståndsintressete lifegne och rike. dagsamets slaf. Han har med båren (hull har holcke) försvurit sig till den fraksion, man kan kalla den prelatensiska, och hax8r med öppen blick tagit in på den väm Om leder, om icke till annat — till biskkstolen. Mod kan man icke frånkänna Lym, men det slår stundom öfver i öfvermw Ånnat kan man icke kalla den utmanarhandske, som han vid sitt sista uppträda, I ståndets plenum något oförsent kast: 1 synen på regeringen, hvilken handske ;srådet Carlsson tog upp, torkade af dammech lemnade egaren artigt till. baka. Li anguis in herba — säga vi Vi kunde så på detta hr Rundgrens tilltag onväntar Ötterströms citat: Hvad du vinner, bjessykte vinner du dock ej derpå.