Bort: och hemma. Alla sinnen fyllas oemotståndliet i närvarande ögonblick med djupt allvar vid tanken på de skickelsedigra dagar, som snart stunda och som skola bevittna antingen ett jättesteg framåt i vår nationella utveckling eller ett tillbakagående, hvars olycksbringande följder äro oberäkneliga. Nationens pulsar gå högre än de gjort, åtminstone på ett halft sekel, och man tycker sig nästan höra hur hennes hjerta klappar. Sverges adel har nu sitt och nationens öde i sin hand: den kan genom en storsinnad handling bereda sig en oförgänglig tacksamhet i svenska folkets hjertan och rättfärdiga talet om sina fosterländska dygder — eller genom smäsinnad äflan förverka samtidens och ef:erverldens aktning och underskrifva sin moraliska dödsdom. Skall Sverges adel veta att värdigt uppbära denna höga mission? är den fråga, som sväfvar på allas läppar, icke blott hemma hos oss, utan hos våra stambeslägtade grannar och alla frihetens vänner i Europa. Vi ha äfven en annan granne, som säkerligen med hopp och fruktan motser den afgörande stunden, men hans fruktan är vårt hopp, och hans hopp är vår fruktan. Avnu kunna vi fritt och utan påtryckniag från det hället ordna vära egna angelägenheter och dermed gifva vår nationella ställning en styrka, som skall förmå att äfven i framtiden tillbakavisa obehöriga inflytelser; men om vi släppa detta ögonblick ur händerna, hvem vet om ett kommande är i lika grad värt eget? Att den makten icke lemnar något tilltolle obegagnadt att imblanda sig isina grannars förtattningsstrider, visar oss Polens och Danmerks historia såsom varnande exempel, och älven denna erfarenhet skall utan tvifvel bidraga till att förmå den svenska adeln att icke fatta sitt definitiva beslut utan att ha gjort sig fullt förtrogen med stundens omätliga vigt. Att vår adel är i själ och hjerta svensk, derom vistna både Sverges hafder och svenska gafvar. I den ?Svenska grafven? vid Pulteva hvila många representanter af svenska adelus ärorikaste namn, hvilka förslösat sina stora lit? i fosterlandets tjenst; huru kan man då ega rätt att betvilla, att deras ättlingar skola på samma fosterländska altare nedlägga et jemförelsevis ringare offer, hvarur dessutom skall uppspira tusenfaldig välsignelse både för Sverges adel och Sverges folk? Vår store landsman i Amerika har äfven infunnit sig, i gestalt af sin namne, ?Monitorn?, för att öfvervara rädsiagen om ett älskädt fosterlands öden, för hvars välgång han icke inskränkt sig blott till välönskningar. Den ädle gästen kunde förtjena en bättre sång, men må i brist deraf nöja sig med denna enkla helsning: