Aftonbladet – 18 november 1865, sida 2

gränsande orter enhälligt beslutit, att medelst afgifvande af en adress understödja det k. representationsförslaget. Aro vi mogna? (Forts. från gårdagsbl.) Sverges historia är historien om ett af verldens laglydigaste folk. Det är historien om ett folk, som med alla sina hetsigheter dock aldrig gjort sig skyldigt till något större politiskt fel än — ett oftast alltför stort tålamod med de gamla makternas fel och svagheter. Den svenska demagogien är den ärofullaste demagogi histori.n har att omtala, det är Engelbrekts, Sturarnes, Carl den niondes, Carl den elftes demagogi. Den svenska historiens mörkaste blad deremot äro, med undantag af Axel Oxenstjernas dagar, de som gälla de tider, då de privilegierade varit som mäktigast. Allt häotyder uppå, att svenska folket är starkt i sjelfbeherrskring, att det, troget sig sjelft, underkastar sig hvilka trångmul som helst, blott det får behålla sin urgamla odalmannafrihet, att det med få ord hör till de folk, som företrädesvis förstå att icke missbruka politiska friheter. Frihetstiden — denna tid, som man vanligen söker framhålla såsom varningstafla i detta fall — hvad bevisar den annat, än att — de privilegierade stånden icke kunde verkliggöra friheten under ett tidehvarf, då reaktionen i Europa hade öfvertaget öfver de efter 1600 talets inre frihetsstrider trötta, men öfver de nya iderna till frihetens pånyttfödelse rufvanie folken? Mot rättmätigheten i folkets närvarande fordringar på större politisk rätt bevisar frihetstiden intet, men väl mycket för densamma. Längtifrån alltså att behöiva befara någon öfverdrift af politisk verksamhet, är det tvärtom motsatsen dertill, eller liknöjdhet för politiska frågor och brist på politisk lifaktighet, som hos oss utgöra den största faran. Men denna politiska likgiltighet, denna privilegierade sömnaktighet, denna lata förtröstan på ?Guds försyu? och statens omsorg om alla sina verk? och ?kupgens outtröttade omtanke om sitt folks väl?... det är för öfvervinnandet af denna liknöjdhet vi hafva att upphjuda alla våra krafter. — Utan att den ötvervinnes, skall svenska folket aldrig vakna till frisk, lefvande verksamhet förrän det är för sent. Enda medlet att öfvervinna den, är — utsträckandet af rättigheten att såsom folkombud deltaga i lagsiiftningen till så mänga som möjligt. För att få starkare känsla för sina pligter, för att rätt kuuna bevaka sina pligter, måste pligterna icke blott vara gifne, kända, erkända, utan äfven i någon mån öfvade. Så äfven i detta fall. Det är en vanära för en vuxen man att gå omyndig, att urskulda sig med sin omyndighet, utt anse sin overksumhet, sin lojhet för en berömlig loyalitet eller laglydnad. Svenska folket är i fräga om politisk myndighet, politisk verksamhet i samma läge. Det hari ett halft århundrade väntat på att förmyndarne skola röra på sig, skola frivilligt nedägga sitt förmynderskap, skola afstå ifrån sina, säsom alla privilegier, orättmätiga företrädesrättigheter såsom förmyndare. Deri ligger vårt folks snart oförlåtliga fel. Det är just motsatsen af hvad de privilegierade förmyndarne förebrå det. Man säger, att folket vill pocka sig till rättigheter, som det ej förstår handhatva. Det är just det att de icke pocka, att de icke !aga hvad eom är dess pligt och rätt att fordra och faga... det! är detta, som man har att förebrå detsamma, Vi döma icke de privilegierades bevekelsegrunder. Men de göra sig skyldiga tiil sjelfbedrägeri och ett bedrägeri mot folket, då de pästå att folket ej är ?moget? för en rätt, som i grunden är en pligt. Det är nemligen ett -bedrägeri mot den vuxne omyndige att hålla honom i overksamhet i fråga om hans pligters utöfning ocu sedan påstå att han är oförmögen dertill. En ärlig förmyndare skaffar sin myndling uppfostran och bereder hoaom tillfälle att öva sin förmåga. Men hvad hafva våra privilegierade i detta fall gjort? — De hafva årtionde efter årtionde sökt hindra folket från att erhålla politisk uppfostran. De hafva i årtionden drifvit den satsen, att man skall lära sig simma utan att få komma i vatrnet, att man skall lära sig läsa utan att få begagna bok eller bokstäfver, att man skall samla vwillräcklig? vans, politisk erfarenhet utan att få deltaga i politisk verksamhet. Och åt hvem hafva de sagt det? ... At svenska folket. Och detta folk bar hållit till godo dermed. Frågas. vem har största skulden på silt samv-te, de som vågat säga så, eller de 3m varit enfaldiga eller beskedliga eller Jignöjda nog att rätta sig derefter? Men, det är sannt, sedan de nya kommunalfriheterna stadgades, säger man icke längre helt naket så; man säger: öfva er i landstingen, så få vi se, hvad ni duger till, hvad vi kuona bevilja er. Nåväl: landstingen hafva redan varit i verksamhet. Och hvad har man om dem rfari ? Demagogi? pockande på rättigheer? förnekande af skyldigheter?... Intet if allt detta, men väl, ätminstone på de lesta håll, samma ytterliga försigtighet, samma långt drifna underskattande af den politiska rätt som är pligt, samma oskyllisa, blygsamma sjelfkänsla. De privileserade — skola de glädjas eller gråta åt itt verk? — ty, vi upprepa det, det är deas förtjenst, d. v. s. deras, såsom de längre ifvades, deilängre tid upplystes fel, aw de privilegierade äro, i fråga om politiska pliger och rättigheter, sådana de äro. i emna detta derhän, men det vissa är, att vafva äfsen landstiogen vid sina första ammanträden vått vtterst varsamt till väga