Aftonbladet – 18 november 1865, sida 2

otecksen. —L — Kyrkostämma i Maria församling egde rum i går afton för handläggning af flera vigtiga angelägenheter och var ovanligt talrikt besökt. Till en början foörekommo val af kyrkofullmäktige och suppleanter, af ledamöter i kyrkoråd och skolråd, allt till ersättande af ledamöter, som voro i tur att afgå, samt slutligen af revisorer för att granska kyrkans, folkskolans och den 8. k. kolerafondens räkenskaper, och blefvo alla de förutvarande innehafvarne af dessa befattningar återvalda. De flesta valen förrättades såsom vanligt med acklammation, men då vid ett par af dem omröstning begärdes och naturligtvis måste ega rum, fick man se illustrerad hela olämpligheten af det nuvarande valsättet med sin öppna omröstning äfven vid valförrättningar. Detta föranledde också professor Wistrand och litteratören Ekgren att vid stämman väcka motion, för att framdeles i laga ordning behandlas, om en framställning rörande sådan förändring af kyrkostämmoförordningens föreskrifter, att aila val må med slutna sedlar förrättas. Derefter iörekom frågan om uppförande af särskilda kapellbyggnader inom hufvudstaden, och beslöt församlingen, på förslag af professor Wistrand och fabrikören Elde, att uttrycka den åsigt, att några sådana kapellbyggnader ej voro af behoivet påkallade, i följd hvarat församlingen ej ansåg sig böra afgilva något yttrande öfver den jemväl framställda frågan om lämpligaste sättet att dem ästadkomma. Ett af handlanden Harling väckt, af kyrkorådet afstyrkt förslag att bänkegares töreträdesrätt till bänkrum i kyrkan skulle upphöra så snart gudstjensten börjat, förekom derefter och understöddes af motionären elf samt prof. Wistrand och apotekaren ejser, men bekämpades af kammarrådet Gyllenhoff, fabr. Almgren, hofrättsrådet Montelius, fabr. Elde, notarien Sköldberg och riksarkivarien Hildebrand, hvilka dels befarade att vid starkt tillopp från andra församlingar församlingens egna medlem mar kunde blifva utestängda, dels ansågo att för åldriga och sjukliga personer, sm ej förmådde öfvervara hela gudstjensten, men ville öfvervara predikan, plats borde reserveras o. s. v. Det mest accentuerade och såsom det tycktes mest ansläende skälet mot den nyttiga reformen var dock, att kyrkokassan ej skulle ha råd att vidkännas den minskning i bänkhyror, som befarades blifva en följd af förändringen. Förslaget förkastades derföre med 239 röster mot 56. Dernäst förekom en framställning från kyrkorådet, att församlingen skulle ingå till K. M:t med begäran om förklaring huruvida de s. k. egna grafvarne å kyrkogården, inköpta före den 22 Nov. 1858, vidare finge till liks jordande användas, sedan församlingen fätt sig begrafningsplat; anvisad å Nya kyrkogården och K. M:t i sammanhang dermed förklarat, att begrafninger å den g.mla kyrkogården inom staden icke vidare finge ega rum. En ganska animerad öfverläggning uppstod härom, under hvilken hofrättsrådet Montelius, som varit reservant inom kyrkorådet, motsatte sig en sådan skrifvelse, enär han ansåg förbudet mot vidare begrafnin sar å kyrkogården vara klart och tydligt, och den enskilda eganderätten, som blifvit å andra sidan äberopad, icke kunde göras gällande der den, såsom här, var oförenlig med allmänt väl och stridande mot de med hänseende dertill af K. M:: lemnade föreskrifter. Hr Montelius redogjorde för öfrigt fullständigt för detta ärendes historik och visade huruledes det nu emanerade k. påbudet endast vore ett sent omsider ernådt förverkligande af önskningar och åsigter, som blifvit under många årtionden af regeringen, ständerna och ve tenskapliga auktoriteter uttalade rörande