ömn, som ej) lår sig bekomma at nagot vuller, vare sig sjömännens spring vid mavövrering med segel eller sjöornes dän mot skeppssidan. Men vid sitt uppvaknande yckte han sig vara likasom medlem af hela ien stora familjen ombord och lufsade omring öfverallt. I alla möjliga hål och vrår rick han och luktade. An här, in der fick an sig en och annan bit att tugga på, isynverhet hos proviantförvaltaren. Fläsk och kött tyckte han ej om. Gröt, ärter och nallar voro hans bästa föda. Officerarne ycktes ban isynnerhet vara särdeles treklerad af, ty då vankades stundom ett glas konjek, och såsom äkta nordbo, var han särdeles förtjust i denna dryck. Det var kostligt att se hans beteende, då han med sina ramar tryckte konjaksglaset till sin bringa, smuttade på det, uträckte tunoan under slickande åtbörder och då och då tillslöt de grisaktiga ögonen. Taobaksrök tyckte han mycket om. De af besättningen som röka maka sig gerna in till kabys en till kocken, der de med tobak blanda den rök, som då och då utpuffar derifrån. Men björnen hade fin lukt. Så ofta han ej fick njuta af officerarnes fina Phavanna?, emög han sig till kebyssdörren, och der höll han gerna tillgodo och uppsög med snörflande drag doften afen och annan utpuffande bolm af Gefle vapen?, ?Bellman? eller ?Matrosen?. Det fanns dock en och annan af matroserna, som på skämt stack den brinnande ändan af en cigarr i nosen på lilla Nalle? ; men han gjorde ej om detta en gång till, ty ?Nalle? var särdeles behändig att vid dylika kitsligheter lägga den brottslige en torfvare vid örat!? Ibland hans största nöjen ombord var att leka med matroserna och skeppsgossarne. Rätt ofta såg man honom i brottning och nappateg med pojkarne. Ibland kom en af de sednare inunder, men understundom inträffade äfven att ?Nale? i sin långhåriga pels dunsade i däcket, hvarvid hans antagonist belönades med hurrarop. Dock hade björnen en fiende ombord, och detta var — doktorn. Vi veta ej om björnar i allmänbet, så väl två som fyrfota, hafva antipati tör doktorer, men på Nejaden var åtminstone detta förhållandet. Undet björnens vandringar på däck eller nedunder däck, tittande och luktande i alla hål, kom han en gång till doktorns halföppnade dörr, troligen i den tanke att doktorns alla små flaskor innehölle konjak. Denne var elak nog och stack honom en flaska eau de luce under nosen. Men nu bar det i väg med björnen. Hans kromsprång och beteenden på däcket voro de allra besattaste, ömsom rännande åstad i den vildaste fart, ömsom stennande och gilvande sig sjelf med ramen kraftiga slag på nosen. Efter denna beta grinade han jemt åt doktorn när han fick se honom, och han aktade sig noga att, då han gick förbi doktorns dörr, titta in. Man försökte flera gånger med våld att draga honom dit, men omöjligt. Han spjernade emot af alla krafter. Så mycket är visst, att han och doktora aldrig mera blefvo vänner. Björnen blef, sedan han kommit ombord, rätt snart sjövan och syntes aldrig vara sjösjuk. Under den vildaste storm och. under den våldsemmaste sjögång syntes han ledigt, likasom en apa, promenera på bastingeringen. Bröt någon sjö öfver och han var i vägen för den, ruskade ban blott på sin lurfviga pels och skakade vattnet af sig. Som han var särdeles road af sällskap, blickade han med stor nyfikenhet upp till de matroser, som sutto i märsarne på utkik, och det dröjde ej många dagar innan han hos dem aflade ett besök. Att för honom äntra uppför vanten och detta på ett sjö mansmässigt manår, d. v. s. att med ramarne hugga tag i sjelfva spanten och ej i veflingare, det gick nog för sig. Men att komma ned igen, det var värre. Sedan ban en stund deruppe sett sig omkring och tillfredsställt sin nyfikenhet, troligen gansha belåten med den vackra utsigten, ställde han sig först på akterkant af märsranden och tittade ned i däck om han möjligen skulle våga att göra ett hopp dit ned. Detta ansåg han säkerligen alltför vågadt, hvarefter han stack sitt stora bufvud ned igenom manhålet? i märsen ), högg tag med tänderna i en vefling och släppte sedan handlöst ned den lurfviga kroppen, dervid sprattlande med bakbenen i luften vid försöken att få fotfäste i någon vefling. På sådant sätt transporterade hen sig ned baklänges med tillhjelp af tänder och bakben. Under korvettens vistande i Tromsöe, fick björnen många gånger följa medi land, antingen det var chefen, officerarne eller nägon annan, som gjorde en och annan exkursion. Han medföljde då troget som en hund. Uti båten valde han ej den sämsta platsen, ty vanligtvis placerade han sig i den as. k. Phocken?, eller längst akterut der rorsmannen har sin plats. Skulle någon af de till Carlskrona hemkommande skepparne påstå att björnen till och med styrde båten till land med svansen, få vi förklara, att det är en skepparhistoria7. Vid ett af dessa besök i land gjorde dock en gån björnen en spatsertur för sig sjelf. Dervid påträfade han en hvit häst, som gick på ete med frambenen ?klöfjade?. Lekfull, som björnen alltid var, tyckte han ej om att hästen ville hålla honom på afständ med att hvifta med svansen, utan han gaf hästen med sin ram en sådan torfvare a posteriori?, att han rände i väg och björnen efter. Nu bar det af till skogs, och för beqvämlighets skull hoppade björnen upp på hä3tens rygg. Sedan han sålunda tagit sig en promenadridt i land, tänkte björnen stkerligen att det kunde vara på tid att gå ombord, hvarför han skyndade tillbaka ned till staden och till landgångsbryggan. Men bäten från korvetten var försvunnen. Den hade gått ombord. Här började björnen att brumma och hålla väsen, lufsande fram och tillbaka på bron, emellanåt tjutan e, riktande sina blickar ut åt den till ankers liggande korvetten. Ändtligen när då bät kom, hunno knappt båtsmännen taga törn med båtshaken i bron, förrän björnen tog ett skutt öfver deras hufvuden och skyndade sig till sin vanliga plats akterut i hocken. Var nu chefen eller någon officer med i båten, som vid dess läggande till sidan fordrade honnör, eller det blåstes ?fallrep!? aut POUMUUI, En . aa