het. Mr Stone yttrade icke något vidare, ehuru han stannade qvar hos henne. Han hade gått ut endast för att slippa Antonys obehagliga sällskap. Den unge mannen stannade inne, utan att bry sig om de andra, och så gick en god stund, tilldess ändtligen Rosy visade sig iträdgårdsporten. Hennes far gick fram till henne, talade hastigt några ord till henne och förde henne derpå fram till Beatrice. SAck, miss Gordon?, snyftade hon och kastade sina armar kring Beatrices hals. tTyst! sade Beatrice. Ge er afså fort som möjligt. Antony kan möjligen annars komma på andra tankar. Tacka mig inte; ge mig en kyss till afsked och res. Jag ska skicka efter alla saker som ni behöfver. Res genast, i annat fall kan det gynnsamma ögonblicket gå er ur händerna. Mr Stone tog sin dotters arm och förde henne bort. Jernbanstationen var straxt bredvid; de skulle vara der inom en qvarts timme, taga en kurirtrain och inom tre timmar befinna sig på Frankrikes jord. Då de väl vore der, skulle det sedan icke gå så lätt för Antony att ändra tanke. Beatrice gick in till honom och fann honom sittande vid bordet, betraktande en liten ask, som han hade tagit från chiffonieren. Jag förmodar att den här är Rosys, sade han och kastade den likgiltigt itrån sig, så att den lilla guldfingerborgen och saxen flögo utåt golfvet. Vore det inte bäst att ni ginge tillbaka till Carnoosie?4 frågade han efter ett ögonblicks tystnad. cAmnar ni då inte göra det?? frågade Beatrice. cJag — nej — jag reser till Yorskshire och derifrån reser jag förmodligen efter dem till Frankrike. Beatrice log telt föraktligt. Hon visste att han icke vågade möta sin far och derför öfverlemnade åt henne att mesdela honom den mindre behagliga nyheten; men hon sade endast, 4som ni behagars, och vände sfg om möt dörfer. Forts)