utan motstånd lät sig utplundras, och hon ville helst undvika att höra de närmare de-. taljerna vid affärens uppgörande. ! Ack, tänkte hon, medan hon spatserade fram och tillbaka på den smala gängstigen, om bara jag hade fått de välsignelser som fallit på denne otacksamme ynglings lott! Om sällhet och ett tillgifvet hjerta bade fallit på min lott, skulle jag väl så kunnat bortslösa dessa ovärderliga gåfvor? O, Gilbert, Gilbert, hvarför äro inte vi, likasom de, bundna med äktenskapets band och af pligt tvungna att vara lyckliga? Och hvarför äro inte de, likasom vi, skilda från hvarandra och fria från alla band?? Tiden gick, och hon hörde dem tala der innanför. Andtligen kom mr Stone ut till henne. Nå?? sade Beatrice. Jo, saken är uppgjord, och jag reser med Rosy så snart hon kommer hit. Pigan har gått med ett bref från honom till henne.? Hans ansigte hade ett dystert uttryck, och Beatrice behöfde icke fråga honom. Han uttömde frivilligt för henne hela sitt sinnes bitterhet. ?Och så måste hon ändå lefva tillsammans med honom, sade ham — ?med denne skurk, denne spelare, denne lågsinnade lurk, och jag måste åse det och täligt finna mig deruti!? Ja, det måste ni verkligen?, svarade Beatrice, ?ty ni måste komma ihåg att hon vift sig med honom af kärlek och att hon ännu älskar honom.? Det kan jag omöjligen tro — för all del väg inte så — jag vet att ni menar väl — ag är er mycket förbunden, men ni har inte en fars känslor, annars skulle ri inte tala så. Han talade med mycken häftighet och vitterhet. Han kundeicke hjelpa det. Han yckte icke om och hade aldrig tyckt om Beatrice. Hon var skulden till all hans olycka. Hans arf hade gått till henne, och hans olyckliga tro på hennes galenskap hade varit höns sista olycka. Beatrice gissade till nera ef Quiva känstör ch förfttt dem i tyst: