ett lif af sorg och oro till ett lif af frid och lugn; men hon behöfde ju icke låta honom känna det. ?Gör det, Antony?, sade hon, i det hon mildt tryckte hans arm. Gör denna enda goda handling och skapa såväl er egen som denne stackars gamle mans och er unga hustrus lycka. Denna bevekande bön understöddes i icke ringa mån af mr Gervoises uppmaning till honom den föregående dagen. Han hade nemligen varnat sin son att icke göra några nya skulder, emedan han verkligen icke längre kunde hjelpa honom. Ja, jag skall göra det, sade Antony bestämdt. — ?.Jag skell göra det genast. Det är brat, svarade Beatrice lugnt. Låt oss gå in — mr Stone är säkert inne.? Han satt vid fönstret, men med ryggen deremot, med dyster min oeh korslagda armar. Han såg upp, då de trädde in, och stirrade på Autony. Hans läppar skälfde, ådrorna på hans panna svällde upp och stodo starkt spända; hans utseende föreföll Beatrice likt bandhundens innan han gör sitt språng. Hon skyndade att tala. ?Mr Stone?, sade hon, ?ni torde erinra er vårt samtal; om ni är villig att gå in på de vilkor jag då framställde, är mr Antony Gervoise villig att resa utrikes med er och er dotter. De båda männen vexlade blickar. Mr Stones var sträng och forskande, Antonys halft skygg, halft oförskämd. sÄren I begge villiga dertill?4 frågade Beatrice åter med klar och tydlig stämma. De svarade icke; men hon såg att de voro det. Hon vände sig om mot Antony. Hur mycket är det som pi är skyldig?5 började hon åter. Åntony tvekade att svara. Hon gaf honom en stol, ställde fram bläck och penna, bad mr Stone om en bit papper och lemnade dem derpå och gick ut i trädgården. Hon visste att det skulle bli ett skarpt köpslagande; ty ehuru mr Stone högt älskade sitt barn; Var han likväl icke den min söm