genom att uppmana er dertill. Skriften säger: Och mannen skall lemna fader och moder och hälla sig till sin hustrut. Fö.j dessa ord. Ni är inte fattig. Hvad kan hindra er att ha ett eget hem och lefva der lycklig med Rosy?4 Jag skulle önska att jag hade det!4 utbrast Antony häftigt. J:g är utledsen vid detta lif, Beatrice. Ni tror att ni känner min far — men det gör ni inte. Han är inte endast er värste fiende, utan äfven min. Beatrice, ja. hatar honom4, hviskade han. Tyst! sade Beatrice, i det hon reste sig upp förtörnad öfver hans ord. Om niinte kan hysa aktning för honom, så kan ni åt minstone hälla inne med dylika ord. Men ni frågade efter Rosy — der tror jag att hon kommer. Det var verkligen stackars lilla Rosy, som hade hoppats att kunna undvika sin man, men just sökte upp det ställe der han fanns. Hon såg honom och Beatrice först då de var för sent att vända tillbaka, och hon gick emot dem med ängslig min och tvek:samma steg. Det var emellertid icke på henne, utan på Antony, som Beatrice såg. Tyvärr, detta grymma ansigte gaf föga hopp om mildhet och godhet. Beatrice förlorade likväl ännu icke modet. Rosy?, sade hon, ni måste för ett ögon. blick lemna er man åt mig — jag har ännu några ord att säga honom. Hon lade sin arm i Antonys och förde honom bort, och Antony lät sig föras och tänkte att Beatrice var bra vacker och söt denna morgon. Han var svag, såsom då. liga naturter ofta äro, och ehuru han ganska väl visste, att hon gick med honom till mr Stones hus, försökt han likväl icke att göra motstånd. Då de kommit i sigte af huset, stannade Beatrice plötsligt och sade: Det här är ett vackert ställe, men det är pantförskrifvet — pantförskrifvet till er far, fortfor hon, och räntorna uppsluka nästan hela inkomsten; er farm inbringar er endast en obetydlighet; och ni står i Betytlig skuld, Antövy.