Aftonbladet – 16 november 1865, sida 2

ansigte, som stod vid sängfoten och betraktade henne med öm oro. En kunslas af trygghet, af kortvarig, men lugn ro bemäk tigade sig henne. Hon glömde morgondagen och kände endast det närvarande ögonblicket och öfverlemnade sig, likt ett barn, helt och hållet åt dess ljufhet. Hennes ögonlock slötos, medvetandet fortfor ännu en stund, derpå försvann det helt plötsligt och hon föll i en sund och djup sömn. Beatrice väntade en stund, smög sig derpå sakta ut ur rummet, stängde dörren i lås och gick tillbaka till modren. Hon fann mrs Gervoise badande i tärar. Vi äro olyckliga, Beatrice! utbrast hon i klagande ton. Tro inte att du ostraffadt kan blanda dig i dessa saker, Beatrice — tro inte det. Det är inte för min egen skull som jag talar. Jag vet att du anser mig för en teg stackare, men det är inte för mig sjelf jag fruktar. Det är för dig, Beatrice. tHvad skola vi väl göra, min älskling? Du såg ju hennes ansigte! Vi kunna inte öfverge henne, komma hvad som vill. Jag skulle helst inte vilja ha någonting att skaffa med henne, ty i alla händelser är hon ju ändå hans hustru; men jag kan inte öfverge henne. Jag skulle frukta för himlens misshag, om jag kunde vara så sjelfvisk och så kall. Hon ligger nu i djup sömn i min säng, och man kan knappast tro att hon är annat än ett barn. Jag skulle knppast tro att hon ännu fyllt aderton år. Ack, i hvilket olycksöde har hon inte kastat sig in! Hviiken förfärlig snara är inte äktenskapet, då det inte vigör lit vets högsta sällhet!4 Ja, men var atminstone försigtig, Beatrice. Detta är detsamma som et öppet tro:s mot mr Gervoise. Var försigtig, mitt öta barn.