Aftonbladet – 16 november 1865, sida 1

OT EN FPP RAMAR SSR LIDAR på den sakrika och hvar och en, som vill taga skäl och grunder, öfvertygande skrift, som läraren i svensk statsrätt vid Upsala universitet, professor H. Rydin, nyligen utgifvit, torde det tillåtas oss att till behjertande meddela ett anvat yttrande i ämnet, afgifvet redan 1863 af W. E. Svedelius, professor i de politiska vetenskaperna vid samma universitet. Sistnämnde professor höll den 27 Jan. i Upsala vid en fest, som der gafs med anledning af representationsförslagets framläggande, ett tal, som är i hög grad märkligt och som väl torde förtjena uppmärksammas af ridderskapet och adelns medlemmar, först och främst för den både på grundlig insigt och mogen öfvertygelse stödda mening, som den i hög grad moderate vetenskapsmannen der framställer, men äfven i någon mån särskildt derför att skytteanske professorn är inspektor för riddarhusstipendierna och att den person som har patronatsrätt för tillsättande af denna be. rättning är presidenten grefre CO. G. D. Mörner. Professor Svedelius yttrade sig på följande sätt: En stor sak har i dessa dagar manat svenska folket att besinna hvad dess frid tillhörer. Kounngens bud har utgätt, att han, Sverges konung, begärer rikets ständers bifall, för att i laglig ordning införa en stor förändring af en väsentlig del i vårt samhällsskick. Svenska mäns rätt är att fritt få säga sitt ord om sitt fäderneslands sak. Den rätten är numera än vanligt skäl att begagna. Det ligger vigt deruppå, i denna fråga, att ordet varder taladt af så många som möjligt, ehvad det ordet må hetaja eller nej, på det klart måtte varda, hvad svenska folket vill eller icke vill. Men en sak finnes, som icke behöfver uttalas, ty det passar icke någon svensk man attsätta den sake: i fråga, att svenska folket vill hafva bevarad sin urgamla, lagbundna frihet under lagbunden konungs spira. Derföre att svenska folket vill detta, kan tanken vända sig med tillfredsställelse till den konungsliga handlingen. Ty denna handling, om den med rikets ständers bifall varder beseglad, ställer en borgen, som denna frihet kanske behöfver. Besinnar man verldens lynne, sådant historien har sett det, i grunden sig likt under olika tider, och Europas ställning och Sverges i närvarande tid med den ristning, som det politissa lifvet en gång för alla har kommit att få och som ingen menniskas makt, vore den ock styrd af den djupaste vishet och förd af den starkaste hand, förmår att vända i andra banor, så vili det icke lida något tvifvel, att ju representationsfrågan kan gömma ett frö till väldiga skakningar. Ehvad man må tänka om hvad öuaskligt vore, så borde knappt någon meningarnes olikhet finnas om en sak, den, att ståndsrepresentationen på fyra kamrar omöjligen kan i tidernas längd ega bestånd. Fröjde man sig åt dess fall eller beklage man det, undvika det kan man icke, Ty den tid, som är, vill ej lida den formen, och den tid, som kommer, skall blott göra förkastelsedomen änna mera obeveklig, till dess omsider, på ett sätt e!ler ett annat, yxan faller öfver trädet. Då ligger makt uppå, att den icke föres af en oväårdsam hand eller hugget rikias af ett öga, der passionens eld brinner. Så kunde lätt da, att der, som är mera värdt äa de fyra stänena på deras fyra kamrar, mera värdt än någon representationsform, hurudan som helst, varder borthugget på samma gång, dea politiska friheren upplöst i ett virrvarr, ur hvilket despotismen kunde blifva i sin ordaiog den enda, möjliga, bedröfliga rädduingsplankan. Åt högst få ibland menniskor är den makten gifven ett leda ett samhälle genom sådana bränningar och tvinga ett upprördt fö-k att lyda det ordet: bitskall du gå, men icke längre. Ila besinnar den man sin frid, som litar på den makten, att den skall komma fram, när man vill beställa den. Bättre besionar sig den, som förekommer skakningen genom attupphäfra dess orsak. Det är detta som vi hoppas nu skall ske. Bäst sker sådan sak ilvognets tid, medan orons frö icke är fullväxt och frid ännu bor i fulkets sina, Det Ngger vigt uppiatt gerningen göres med frihet och så, att euhvar kan se, det beslutet ör fritt. Det som gifves ar tri ölvertygelse, varder emotiaget med fritt förtroende, och anspråken stanna inom måttliga gränser, tv ömsesidig aktning finnes. Men den, som spjernar för läge emot det oundvikliga, stannar omsider vid den punkt, der uppofiringen dock mäste gifvas, men ej kan guvas med värdighet, ty den är tvungen, och den röst, som talar om billiga vilkor, ej höres för det ropet, son ljuder: det är för sent. Det är ett frivilligt offer, som nu begäres af Sverges fyra riksstånd, offret ar des politiska represenmatios för svenska folket. Det offret begäres med fullt erkännuude af det goda, som skett under deras medverkan, och detta icke minst under den ist förflutna tiden. Det är icke sannt, att vår gamla riksdag saknar allt lif, all förmåga att bereda hvad godt är för vårt fådernesland. Eller, hvad vittnar den herrliga utveckling i alla riktningar, som pu försiggår i Sverge? Denna utveckling hatva de fyra stånden icke allenast icke hindrat, men den har skett under inflytende af deras lagstiftande, kontrollerande verksamhet, Derföre skall tacksamhet följa: deras minne och historien bevara deras aramn med aktniog. Men om så myecketigodt har kunnat ske under den formen, så underlig, så obeqväm, så ofullständigt: motsvarande hvad svenska folket nu är, så börd vi hoppas att ännu mera godt skall kunta.ske under en annan för tidens skick mera passaude form. Och något anuat än formen skall icke förändras. Här är als ingen fråva om att Sverge ekall erbålla en tvi författnirg. Den hafva vi redan, våra fäder hade dena och fäderna före dem ända till de äldste tillbaka. Den friheten bevara vi bäst genom att utveckla dess form efter tidens förändrade skick. Så har skett förr... Den form, som nu är på vägs att läggas bort, har entid varit ny. Troget hafva Sverges konungar och folk bevarat frihetens arf, men niveckjjadt har det blifvit och formerna förändrade med framskridande tider. QOech under dessa förändringar hafva vi skridit fram till bildnin ach välstånd: så hannag vi ock aott